Släng dig själv i havet. Det låter som om en full person försöker skriva en blogg. Vaddå Gud är Ond?. Tror du vi människor bara ska ha det bra här i världen? klart ondska ska existera för att vi människor ska kunna uppskatta de goda. Gå läs lite böcker o sedan skjut dig själv!
Tänk om Gud är ett medel, och inte ett mål?Att "moral" är lika flyktigt som hungern,eller för den delen ,mättnaden?
Tanken om "om du hjälper mig nu" är endast applicerbar i ett någorlunda tryggt och förutsägbart sammanhang.I kriser finns inte dessa sammanhang och i kriser finner vi det vi söker efter.
Det som överbryggar hunger och mättnad är Gud.Hur stor ,eller liten, din Gud är,bestämmer du,men du beslutar inte i detta.
Ditt rop är som i ödemarken,vem kan höra dig,människa?Vem,vad, ska föda dig,ge dig att dricka,bereda din väg?
Du själv,med dina gelikar?
Till er som tycks tro att Gud är kärleken el. källan o. inspirationen o.s.v till kärleken . Under förutsättning att "er"Gud är allsmäktig, hur hänger detta ihop med lidandet i form av Jordbävningar,tzunamis o.sv. där människor lider o. dör p.ga att de inte lyckades undvika att hamna i situationerna???
Du skriver ”Framför allt skulle gud, om han hade funnits, kunnat skapa världen så att vi alltid fritt väljer det goda.” Det jag undrar är, om Gud skulle skapa en människa som alltid väljer goda handlingar, skulle vi då vara fria? Skulle vi inte bara vara biologiska maskiner som gör det vi blir programmerade till? Jag skulle inte känna mig kärleksfullt behandlad av en dator som säger ”Jag älskar dig Göran”. Nej, Gud vill inte göra oss till marionetter. För att kärlek skall kunna existera i en människa måste vi alltså ha möjligheten att inte älska, eftersom kärlek förutsätter en fri vilja. Gud vill att vi av fri vilja skall välja att älska varandra. Hur skulle någon kunna tvinga dig att älska?
Gud vill att kärleken skall vara drivkraften till vårt handlande och inte rädslan. Kärleken väntar sig inget tillbaka utan är bara givande. Om jag alltså gör en god handling i syfte att vinna på det själv, exempelvis att bli omtyckt av andra, är detta inte altruism.
För att kunna känna av kärleken så måste jag också tro på den. Tror jag att människor runt mig bara är egoistiska så skulle jag inte känna kärlek oavsett om någon skulle handla i kärlek mot mig. Därför är misstro motsatsen till tro och inte vetande. Eftersom Gud enligt bibeln är kärlek (1 Joh 4:1) så gäller ju samma förhållande här. Jag måste alltså tro på Gud för att känna Gud. Det du känner när du känner kärlek är alltså Gud och det var din tro på den som släppte in Gud. Gud påverkar alltså alla människor och inte bara kristna. Att plocka bort Gud från världen skulle innebära att också kärleken lämnar världen. Hur skulle världen se ut utan kärlek? Hur kan en människa vara god utan kärlek?
Gud visar sin kärlek till dig genom andra människor, eftersom Gud inte kan ses av samma anledning som att vi inte kan se kärlek. Ingen har någonsin sett Gud (1 Joh 4:7), eftersom Gud är ande (Joh 4:24). Kärlek behöver en kropp för att kunna uttryckas (kärleksbrev funkar också) och desamma gäller för Gud. När vi därför handlar i uppriktig kärlek blir vi avbilder av Gud. Det var till älskande människor han skapade oss.
Den bild av Gud som du misstror eller inte tror på, tror jag alltså inte heller på, eftersom misstro utestänger en sann bild av Gud. Därför är den Gud du förkastar inte Gud, eftersom du inte lärt känna honom genom att tro på hans kärlekshandlingar. Den Gud jag tror på är kärlek och älskar dig mer än du anar!
Väldigt kul och intressant kapitel! Kanske tycker jag det för att argumenten som används är desamma som jag själv ofta använder ;)... Texten är egentligen ganska grundläggande, men utförlig och utredande på ett klart och tydligt sätt!
Kom bara att tänka på något i slutet. Altruism \"för att senare få hjälp\" är väl motsägelsefullt? Altruism defineras väl som viljan att hjälpa utan att förvänta sig någon gentjänst?
Jag har en annan teori. Det har med den själviske genen att göra. Ett inslag av att det egentligen är generna som är de yttersta individerna, och de styr oss (från massa håll samtidigt, eftersom generna lever i en symbios med varandra) för att optimera deras överlevnad. Tänk på det första encelliga livet, där alla avkommor var kopior av sina \"fäder\". De var, i en mening, samma organism. Om de 20 yttersta cellerna i en liten cellklump, med fara för eget \"liv\" skyddar de innersta cellerna mot omvärdens påverkan så har deras gemensamma uppgift lyckats. För den enskilde organismen är det ointressant om den dör eller ej, bara den lyckas genomföra något slags bidrag till dess sorts överlevnad. Det här kallar jag en slags ur-altruism, som vi ärvt, ända sen dess. Vi har en liten bit kvar av detta i oss. Vi är, i viss mån, varandra. Vi är en del av hela liv-organismen. Därför kan vi till och med lida med nedsågade träd, när vi är filosofiskt inkopplade på den kanalen. Förvisso har egoismen blivit en starkare drivkraft nu (ungefär sedan medvetandets uppkomst!), men jag tror vi bär på en genetisk rest av äkta altruism...
Här vänligen en av flera människor välprövad uppfattning om godhet att förnuftigt kritiskt prövas av var och en som vill om den håller.
Det vi alla besväras av i ökande grad är dåligt samarbete p.g.a. partisk godhetsuppfattning - inte brist på kunskap betr vilka vetenskapligt och opartiskt prövade objektiva faktorer man har att ta med i beräkningen för att utveckla hållbara system. Den mänskliga faktorn är dock inget objekt utan ett subjekt som kan tänka opartiskt även om om subjekts förhållanden om man vill och sedan samarbeta därefter.
Tänker man förnuftigt inser man det självklara att människan omöjligen kan vara god av sig själv eftersom människan aldrig lever för sig själv.
Människan är god som oskiljbar del i livsammanhanget som helhet man är inlemmad i och medverkar i på heltid. Människan-helheten innebär ömsesidigt beroendeförhållande betr skapande i avsikt att tillgodose behov. Helheten och delarna behöver som subjekt varandra.
Om människan inte bryr sig tänka på att känsla och behov oavsett variant är att hänföra till den existerande oförstörbara helheten så uppstår bl.a. teodicéproblemet. Man tänker ohållbart, bär sig dumt åt.
Människan börjar då hänföra känsla och behov till det man ser och vet, dvs distanserade företeelser inkl påhittade objekt. Därmed blir påhitten sammanhangslösa och motsägelsefulla vilket käns ont. Man tänker ohållbart. Använder inte förståelseförmågan som naturligt avsett utan godtyckligt som vore hjärnan något för sig. Hjärnan kommer i klämm och det käns ont i samma mening som när tummen kommer i klämm.
Eftersom ingen av oss människor kan veta allt men ändå lever och oundvikligen tar beslut, så innebär det att vi måste både tro och veta och det på ett sätt så att förståelsebehovet tillgodoses vilket käns bra. Likaväl som det blir livsfarligt att använda vetskap oförståndigt, så är det att tro utan att förstå vad som håller att tro på.
Vi som delar och subjekt ingående helheten, kan inte se subjektet helheten som sådan utan har att förståndsmässigt tro på och samtala om den värdegrunden.
Det vore omöjligt med avancerade påhitt utan språket. Vi människor använder ord och för att samtala med varandra opartiskt om kunskaper men också om vad vad tror på. Likaväl som vi kan veta fel hur vi ska göra så kan vi tro fel om orsaken varför vi gör inkl hittar på olika målsättningar.
Vem människa kan hänföra samtalsupplevelse bara till sig själv eller till andra människor?
Tillbaka