 |
|
God utan gud - om ondska och moral
“Frågan är inte hur man kan vara moralisk utan gud,
utan hur man kan vara moralisk med gud”
- Daniel Harbour
Ondskans problem och de religiösa ursäkterna
Om det finns en oändligt god, allvetande och allsmäktig gud, varför finns det så mycket ondska och lidande i världen? Så formuleras det berömda teodicéproblemet (av grekiskans teos, gud, och dike, rättvisa). Det är ett av de mest berömda filosofiska problemen, som filosofer har brottats med i alla tider. Teodicéproblemet anses också vara ett av de starkaste argumenten mot existensen av en sådan gud som beskrivs i de monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam.
Är gud inte allsmäktig?
De troende har försökt att lösa teodicéproblemet på flera olika sätt, med syfte att ändå rättfärdiga tron på gud. Ett försök är att hävda att gud inte är allsmäktig:
Gud har försett människan med en fri vilja. Han har alltså inskränkt sin allsmäktighet genom att ge människan frihet att fatta både moraliskt riktiga och oriktiga beslut. Människan kan då använda sin fria vilja till att utföra onda handlingar, utan att gud kan göra något åt det.
Om gud vore allsmäktig, såsom ändå många kristna hävdar, så skulle han kunna stoppa det onda som uppstår på grund av människors fria vilja. Om gud kan ingripa i människors liv, så skulle en sådan gud kunna hindra en människa från att mörda en annan människa. Människor kan bruka sin fria vilja, så länge de väljer mellan goda ting. Men när de väljer något moraliskt ont, borde en allsmäktig gud hindra detta.
Framför allt skulle gud, om han hade funnits, kunnat skapa världen så att vi alltid fritt väljer det goda. Det ligger inget omöjligt i tanken på en värld där människan alltid använder sin fria vilja till att frambringa gott. En sådan värld är ju mer fullkomlig än en värld där människor ibland väljer det onda. Hade gud funnits, med allsmäktig förmåga att skapa den bästa av världar, hade han kunnat skapa en sådan värld.
Argumentet med den fria viljan löser dessutom på sin höjd problemet med avsedd ondska, såsom mord, svek, krig etc. Detta kallas ibland moralisk ondska. Argumentet om den fria viljan rättfärdigar inte det naturligt onda, dvs sådan ondska som inte är avsedd. Hit hör naturkatastrofer, sjukdomar och olyckor. Det finns många händelser i världen som inte är moraliskt onda, alltså inte medvetet onda, men ändå helt onödiga. Att någon blir påkörd av en bil i en olyckshändelse. Att människor dör under rasmassorna i en jordbävning, för att ett hus är dåligt byggt. Människor är inblandade i orsaken, men de har inte haft något syfte att skapa onda konsekvenser. Ingen ond människa har i de fallen velat orsaka lidande. Ändå uppstår lidandet. En allsmäktig gud hade kunnat förhindra detta.
Är gud inte god?
Ett annat perspektiv på detta, är frågan om guds godhet. Hur vet vi att gud är god? Många troende menar att gud är god, men inom ramen för sin förmåga inte kan förhindra det onda i vår värld. Tänk om det egentligen förhåller sig tvärtom? Antag att gud är ond, men inom ramen för sin förmåga inte kan hindra det goda i världen? En ond gud med en begränsad allsmäktighet, skulle resultera i en likadan värld som den vi ser idag. Gud skapar ont i världen, men genom människans fria vilja finns också en del gott. En sådan situation är precis lika sannolik som motsatsen.
Georg Klein, cancerforskare och professor i tumörbiologi, har berättat om när han föll ner i en vak i Kottlasjön på Lidingö för några år sedan. Med hjälp av sina medicinska kunskaper insåg han att han inte skulle överleva många minuter i det iskalla vattnet. Mot alla odds blev han räddad: En dam hade stått på sin veranda och tittat ut över sjön i sin fältkikare precis när han gick igenom isen. Hon ringde larmtjänsten som råkade ha en räddningshelikopter i luften precis ovanför Kottlasjön. Inom några minuter var professor Klein räddad.
Georg Klein är ateist. Han menar själv att räddningen var ”mirakulös” i den meningen att hans chanser var mycket små att bli räddad. Men eftersom många människor tyvärr dör i olyckor i världen, utan att bli räddade, så måste det, rent statistiskt, någon gång inträffa att någon blir räddad trots att chanserna är mycket små. Professor Klein hade turen att vara en av dem. Det var slumpen som avgjorde, denna gång till Georg Kleins fördel. Klein säger själv att han inte kan förstå hur någon kan tacka gud för en sådan insats.
- Varför ska jag tacka en gud som räddar en mycket gammal man som ändå snart ska dö, men låter barn dö ifrån sina föräldrar i jordbävningar, terroristattentat och tsunamivågor?
- Gud är så elak att hans enda ursäkt är att han inte existerar, menar Georg Klein.
Förstår vi inte det goda med det onda?
Ett annat religiöst sätt att förklara att det finns ondska i världen, är att hävda att vi människor inte kan förstå guds syften med det onda. Det som vi uppfattar som ont och lidande i världen, har egentligen ett högre syfte. Ett syfte som i ett långsiktigt perspektiv egentligen är gott, även om vi inte kan förstå det nu. Resonemanget är tunt. Till att börja med vore det oförskämt och kränkande att hävda det argumentet inför någon som till exempel förlorat sitt barn. För en människa som själv dör på grund av ondska, grymhet eller i en ren naturkatastrof, blir ju argumentet ohållbart: Vad är den långsiktiga nyttan för någon som är död?
Eller är det så att gud offrar människors liv, för att uppnå en god effekt någon annanstans? Det kan förefalla väldigt cyniskt. Kanske får vi kompensation i himlen? Men det onda på jorden kvarstår ju. En god och allsmäktig gud skulle inrätta världen så, att vi slipper plågas både före och efter döden.
Finns inget ont?
Ett annat teologiskt sätt att förhålla sig till det naturligt onda i världen är att påstå att det helt enkelt inte existerar. Den naturliga ondskan är inte en egenskap i sig. Den är helt enkelt frånvaron av det som är gott . Resonemanget leder till tanken att gud faktiskt inte tillåter något naturligt ont i världen, något sådant existerar egentligen inte. Det som vi uppfattar som naturligt ont är egentligen bara något mindre gott eller frånvaron av det goda. Teorin brukar kallas privationsteorin (från latinets privatio boni, brist på det goda).
Förklaringen känns ändå inte trovärdig. Det känns som att stoppa huvudet i sanden ungefär. Om gud vore allsmäktig och oändligt god, skulle gud kunna välja att skapa en värld med mera gott i, alltså med mera frånvaro av ont. En sådan gud skulle också kunna ingripa där frånvaron av gott skapar lidande, och rädda människan från sådana situationer. Privationsteorin känns som en lek med ord, ett desperat försök att rädda gud från teodicéproblemet.
Ateism, god moral och ondska
Ateistens slutsats är förstås att teodicéproblemet stärker hypotesen att det inte existerar någon gud. En gud som är god och dessutom allsmäktig, skulle inte tillåta sådana händelser som förintelsen under andra världskriget, eller att barn förlorar sina föräldrar vid förlisningen av Estonia.
En av de vanligaste missuppfattningarna om en ateistisk och humanistisk livsåskådning, är att den saknar moraliska principer. Många religiösa människor tror att moralen kommer från religionen och är skapad av gud. En humanist menar att så inte är fallet. Den normala religiösa uppfattningen är att de moraliska reglerna är givna från gud. En humanist tror att gud inte existerar. Alltså måste moralen bestå av något annat än påbud från gud.
Om det inte finns någon gud som i absoluta termer har definierat de moraliska principerna, innebär det då att all moral är relativ? Varför är det egentligen omoraliskt att orsaka lidande hos en annan människa eller plåga ihjäl ett marsvin? Kan det, med andra ord, finnas några moraliska principer om de inte sanktionerats av gud? En ateistisk och humanistisk livsåskådning erkänner inga gudomliga moraliska principer. Däremot menar humanismen att det finns moraliska principer som ligger till grund för hur människor bör agera.
Humanismen accepterar inte en relativisering av moralen där ”allt är tillåtet”. I ett humanistiskt perspektiv är en handling lika moraliskt oriktig i en värld där gud existerar, som i en värld där gud inte existerar. Gud har helt enkelt inget med saken att göra.
Moralen kan inte komma från gud!
Pröva följande tankeexperiment, gärna tillsammans med en troende vän: Fråga honom (eller henne) om han anser att gud har skapat moralen och att det därmed motiverar honom att agera gott. Fråga om han till exempel skulle misshandla, mörda och våldta om det inte fanns en gud?
Om svaret är ja, är det nog inte särskilt lämpligt att fortsätta umgås. Tänk om din vän förlorar tron på gud en vacker dag? Det verkar livsfarligt att vara i närheten av honom då. Om svaret är nej, då behövs alltså ingen gud för att din vän ska avhålla sig från ett sådant omoraliskt beteende. Han avstår alltså av något annat skäl än att gud finns. Frågeställningen är egentligen denna: Är en handling moraliskt riktig för att gud säger det, eller säger gud det för att handlingen är moraliskt riktig?
Om handlingen är god och riktig enbart för att gud säger det, så innebär det ju att handlingen inte äger något moraliskt värde i sig. Gud kan skapa vilka moraliska principer han vill och de blir riktiga för att han bestämmer så. Kan då en ond gud uppmuntra onda handlingar och göra dem moraliskt riktiga? En sådan uppfattning om moraliska handlingar strider mot vårt sunda förnuft. Moralen blir här helt godtycklig. Tortyr av oskyldiga skulle vara fel, även om gud befallt det.
Nu invänder den troende kanske, att gud inte skulle utfärda några kärlekslösa befallningar. Han inser att tortyr av oskyldiga vore fel, och befaller oss därför inte att handla på det sättet. Han inser att lycka är bra, och förordar därför oss att handla så att vi blir lyckliga. Men i så fall har vi ju övergivit idén om att gud skapat de moraliska principerna. Nu finns det tydligen en moralisk standard som gud förhåller sig till. Moralen är alltså oberoende av gud. En moralisk handling är god av något annat skäl än att gud vill det. Alltså vill gud att vi ska agera på ett visst sätt för att handlingarna redan är moraliskt riktiga, hans vilja förutan.
Eftersom en humanist inte tror på gud, så är ju ovanstående dilemma inte särskilt problematiskt. Men resonemanget är viktigt för att inse att moralen existerar oavsett om gud existerar eller inte.
Varken ont eller gott
Vi ska granska ovanstående resonemang mera i detalj: Religiösa människor hävdar ofta att gud är källan till moraliska värden. Det finns många problem med ett sådant påstående, även i ett rent teoretiskt, filosofiskt perspektiv. Om gud definierar vad som är en god handling och är källan till vad som är moraliskt riktigt, hur kan man överhuvudtaget tala om att gud är god? Enligt idén att godhet består i att vara i enlighet med guds vilja, så blir idén att guds vilja är god tömd på innehåll. Den innebär ju då bara att guds vilja är i enlighet med guds vilja. Knappast imponerande. Att överhuvudtaget kunna säga att gud är god, förutsätter någon oberoende uppfattning om vad som är gott. Alltså en uppfattning som är oberoende av gud.
Om gud har skapat moralen, alltså själva grunden för att avgöra vad som är gott respektive ont, då måste det betyda att i ett universum utan gud, existerar varken gott eller ont. Då existerar inget ont heller i ett sådant universum. Alltså kan det inte finnas något negativt eller obehagligt med ett universum där gud inte existerar, eftersom varken moral eller omoral existerar. Det är alltså en motsättning att säga ”Utan gud finns ingen moral i universum – tänk så omoraliskt det måste vara!”. Om det inte existerar några moraliska sanningar, då existerar inte heller omoral.
Om gud vore källan till moralen, så blir ett universum utan gud snarare ett amoraliskt universum, ett universum i avsaknad av moral. Begreppet kan förstås i samma mening som att en fisk varken är moralisk eller omoralisk, den är amoralisk – i avsaknad av moral. Detta är förstås en filosofisk tankelek, vi är alla medvetna om att det finns lycka och lidande i världen. Men exemplet visar att moraliska värden måste existera oberoende av gud. Gud kan inte vara källan till moralen.
En tävling i allsmäktighet
Vi ska illustrera detta på ytterligare ett sätt för att göra det hela ännu tydligare: Tänk dig att det pågår en tävling mellan två kombattanter, där priset är gudomlig allsmäktighet. Den ena tävlande hoppas att vinna priset, för att använda sin allsmäktighet till mänsklighetens bästa. Han vill skapa fred, lycka och rättvisa i världen. Den andra tävlande hoppas också vinna priset, men avser att använda sin allsmäktighet för sina egna egoistiska motiv. Han tänker slakta stora delar av mänskligheten, de övriga tänker han förslava i stora arbetsfält där de arbetar sig till döds under tortyrliknande former. Tävlingen slutar med att den andra kombattanten vinner. Det kan tyckas att det värsta tänkbara har inträffat: En ondsint och fruktansvärd varelse har blivit allsmäktig. Världen kastas in i ett ohyggligt tillstånd.
Lyckligtvis inträffar inte det. Det första som vinnaren använder sin nyvunna allsmäktighet till, är att förändra de moraliska principerna. Han förändrar det moraliska värdet av att slakta oskyldiga till något mycket gott, och ett godtyckligt lidande till något rättvist. Han förvandlar ett liv som slav till det mest meningsfulla liv som kan tänkas. Han omvandlar sig själv till en moraliskt perfekt varelse, inte genom att ändra sitt eget beteende, utan genom att ändra de moraliska principernas natur. Den värld han sedan skapar, av tortyr, slaveri och massmord, blir nu moraliskt högtstående och eftersträvansvärd.
Det finns bara ett litet problem med hela denna historia: Den känns totalt vansinnig. Därför är det otänkbart att gud, även om en sådan existerar, är källa till de moraliska principerna. Moralen måste existera oberoende av gud. Teoretiskt kan man tänka sig att gud hjälper människan att se de moraliska principerna. Gud har givit människan förmågan att avgöra vad som är en god handling eller inte. Men de moraliska principerna kan likväl inte vara skapade av gud.
Frågan om moralens natur är således oberoende av guds existens.
Har ateister och troende olika moral?
Det är ganska lätt att visa att det saknas teoretiska skäl att tro att ateister har en annan moral än troende. Men hur är det i praktiken? Två forskare har gjort en undersökning av ett stort antal människors moraluppfattningar, för att se om det finns några skillnader mellan troende och ateister. Testpersonerna presenterades för tre olika moraliska frågeställningar. De ombads att komplettera de tre historierna med något av alternativen:
A) …en moralisk skyldighet
B) …moraliskt tillåtet
C) …moraliskt förbjudet
De tre moraliska problemen lyder så här:
1)
Ett framrusade tåg är på väg att köra över en hel familj med fem personer, som vandrar på spåret lite längre fram. Du står precis bredvid en spårväxlarspak, som kan växla om tåget till ett sidospår, där en ensam person vandrar på spåret lite längre fram. Att dra i spaken räddar fem personer, men dödar en person. Att dra i spaken är __.
2)
Du passerar en isvak där ett barn håller på att drunkna. Ingen annan finns i närheten. Om du räddar barnet, kommer dina nytvättade kläder bli blöta och smutsiga. Att rädda barnet är __.
3)
Fem personer har just kommit in på sjukhusets intensivavdelning. Var och en av dem behöver en organtransplantation för att överleva. De behöver olika organ alla fem. Samtidigt kommer en frisk person som har stukat tummen in på sjukhuset. Om kirurgen tar fem organ från denna person då dör han, men de andra personerna på intensivavdelningen kommer att överleva. Att ta de fem organen från den friska personen är __.
90% av de tillfrågade menar att det är moraliskt tillåtet att dra i spaken. 97% menar att det är en moralisk skyldighet att rädda barnet. 97% anser att det är moraliskt förbjudet att ta de fem organen från den friska människan. Det intressanta med undersökningen är att det inte fanns någon statistiskt signifikant skillnad mellan de som tror på gud, och de som tror att gud inte existerar. Låt oss hoppas att de tre övriga procenten i de två sista historierna inte hade förstått frågorna.
Min kamrat har alltid rätt
Är det kanske så, att ”guds moral” är densamma som den ateistiska humanismens moral? Har vi inte alla i grund och botten samma moraliska värderingar? Se dig om i världen, så har du svaret. Varje dag dör det människor på vår jord, enbart på grund av andra människors uppfattningar om gud och guds moral. Kvinnor förtrycks, minoriteter diskrimineras, människor dör i AIDS för att de nekas preventivmedel av moraliska skäl.
Listan på omoraliska handlingar i guds namn kan göras mycket lång, men vi ska inte uppehålla oss vid det här. Istället ska vi reflektera över vad det egentligen innebär att följa guds moral, även om den hade existerat. Låt oss för ett ögonblick anta, att det faktiskt finns en gud som har uppställt ett antal moraliska regler. Är det moraliskt att följa dessa regler? Eller är det tvärtom så, att den person som följer en gudomlig moralregel egentligen agerar djupt omoraliskt? Vi ska reflektera över det genom att göra ett tankeexperiment:
Jag har en god vän , låt oss kalla honom Patrik. Min vän Patrik anser att han alltid har rätt. Han menar att hans uppfattningar, åsikter och värderingar alltid är riktiga. Inte nog med det: Även jag anser att hans uppfattningar, åsikter och värderingar alltid är riktiga. En dag frågar du mig om min uppfattning i ett antal moraliska frågor. Du frågar mig till exempel om homosexuellas rättigheter och min syn på stamcellsforskning. Om jag berättar för dig att jag är motståndare till homosexuellas rätt att gifta sig eller motståndare till stamcellsforskning, så frågar du antagligen mig varför jag är det. Jag svarar att jag har den åsikten för att Patrik har den åsikten och han har alltid rätt. Risken är att du kommer du titta på mig, som om jag inte var riktigt klok. Mina svar på dina frågor är både irrelevanta är oförnuftiga även om Patrik har dessa åsikter och alltid har rätt.
Även om resultatet av mitt ställningstagande är riktigt (förutsatt att Patrik verkligen har rätt) så måste jag ha något berättigat skäl för min tro att Patrik alltid har rätt. Jag måste basera den på någonting. Jag måste jämföra hans idéer med en moralisk standard, som är rimlig. Bara om jag först accepterar vissa moraliska principer, som Patriks åsikter råkar överensstämma med, har jag någon anledning att se honom som en moralisk auktoritet. Ett moraliskt agerande bygger alltså på en egen prövning, i moraliskt hänseende, om ett agerande eller en ståndpunkt är riktig eller inte. Om jag tycker som jag gör, enbart för att Patrik gör det, då agerar jag omoraliskt. Jag agerar som en slav under en idé som jag är oförmögen att pröva.
Idén att följa någon annans moraliska regler utan egen reflektion och prövning, är därför en djupt omoralisk konstruktion av intellektuellt slaveri. Av samma skäl är det omoraliskt att referera till gud eller religiösa skrifter som stöd för en viss moraluppfattning. Även om jag anser att gud har talat till mig och talat om vad som är moraliskt riktigt, så är det fortfarande mitt problem att avgöra om det han säger stämmer. Jag måste jämföra det han säger med rimliga moraliska värderingar. Hur vet jag annars att det är gud som talat till mig, och inte djävulen?
En humanistisk syn på ondska och moral
Hur ser då en humanist på teodicéproblemet och ondskans existens i vår värld? Med en humanistisk livsåskådning existerar inte teodicéproblemet. Humanismen ser inga goda skäl att tro på en allsmäktig och god gud. Det saknas skäl att tro på någon sorts gud överhuvudtaget. Den humanistiska livsåskådningen bygger på en tro på människans förmåga. Hon är ensamt ansvarig för sina handlingar. Endast människan själv kan skapa förutsättningar för att agera moraliskt riktigt, och med sina handlingar öka välmåendet för andra. Humanismen menar att förnuftet och det vetenskapliga kunskapssökandet kan bidra till det goda i världen. Men hjälp av medicinsk forskning kan vi bota allt fler sjukdomar. Med hjälp av teknologi och ingenjörskonst kan vi bygga hus som bättre klarar jordbävningar och andra naturkatastrofer. Det naturligt onda i världen kan människan åtminstone minska, med hjälp av vetenskap och teknologi som verktyg.
Hur är det med det moraliskt onda då? Humanismen kan inte radera det moraliskt onda från jorden. Men genom en ständig utveckling av demokrati, jämställdhet, bildning och respekt för mänskliga rättigheter, kan vi successivt reducera även den ondskan i världen. Den humanistiska moralen bygger på respekt, tolerans och människors lika värde. I vår globaliserade värld växer det också fram globala samarbetsorgan som alla syftar till att minska förtryck, svält och fattigdom i världen. Internationell politik handlar mindre om oberoende, mer om samberoende idag. Det kunde gå fortare, vi borde göra mer. Men när människan inser att hon själv är ansvarig för den värld hon skapar, då det inte finns några övernaturliga väsen att luta sig emot, då kan den humanistiska moralen börja verka effektivare. Vi återkommer till det goda humanistiska samhället i ett senare kapitel.
Moralens ursprung
Rent historiskt har den humanistiska moralen utvecklats av många filosofer och tänkare genom tiderna. Den kinesiska tänkaren Konfucius definierade en variant av ”den gyllene regeln” femhundra år före vår tideräkning. Konfucius skrev:
”Gör inte mot andra vad du inte vill att andra ska göra mot dig”.
Den kristna varianten av den gyllene regeln lyder: ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”. En klok och moraliskt riktig tanke, men den föddes inte med kristendomen.
En utgångspunkt för humanistisk moral är att människors lycka är mer efter¬strävansvärd än människors olycka. Människors välmående är mer eftersträvansvärd än människors misär. Detta kan betraktas som en grundprincip, som vi kan härleda mer specifika normer från. En humanistisk moral har kommit till uttryck i många centrala händelser i historien. Till exempel i den franska revolutionen med sina principer om ”frihet, jämlikhet och broderskap”, eller i den amerikanska revolutionen med rätten till ”liv, frihet och strävan efter lycka”.
Hur har då moralen uppstått, om den inte kommer från gud? Svaret är inte helt givet, men det löser inga problem att sätta in gud som platsmarkör där det inte finns ett färdigt svar. Den grundläggande hypotesen är att moraliskt agerande har evolutionär funktion. Moraliska principer där vi agerar osjälviskt, altruistiskt, ökar chansen för flockens överlevnad. En primitiv form av moraliska principer återfinns också bland djuren. Vampyrfladdermöss uppvisar en sådan moral (Jag syftar här på djurarten, inte på romanernas vampyrer, som inte är inte särskilt moraliska).
Ett altruistiskt beteende i en given situation, kan alltså resultera i en långsiktigt bättre överlevnad. Vampyrfladdermössen jagar mat om natten och suger blod från boskap och andra däggdjur. På grund av sin snabba ämnesomsättning, måste de få föda varje natt. Men alla lyckas inte. Vampyrfladdermössen matar då sina mindre framgångsrika artfränder, som nästa gång återgäldar generositeten.
Ett annat exempel, som ofta förekommer i djurriket, är att djuren varnar varandra med olika ljud när ett rovdjur närmar sig en flock. Detta gör de, trots att de därmed drar åt sig uppmärksamheten hos rovdjuret och ökar risken att själva bli ett byte. Vi kan rimligtvis utgå ifrån att djur inte har någon religiös tro. Då förefaller det som att det osjälviska beteendet att varna andra med risk för sitt eget liv, har en biologisk, snarare än en gudomlig, grund.
Människor, likväl som djur, kämpar för att överleva. Samarbete har visat sig vara en bra strategi för detta. Kanske är det så att människor på ett tidigt stadium i sin utveckling upptäckte att de kunde åstadkomma och slutföra större projekt om de samarbetade. De kunde skydda sig bättre mot hot om de hjälptes åt. De osjälviska överlevde längre än de själviska: Den naturliga selektionen hade sin gång och samarbetsvilja blev en del av människans överlevnadsstrategi. En av de viktiga uppgifter som generna har, är att föra vår arvsmassa vidare till nästa generation. Generna ”agerar själviskt” , men vi människor som bär på generna kan på grund av detta agera altruistiskt i vissa situationer. Vi offrar vårt liv för att rädda vårt eget barn, eftersom vi är programmerade att föra våra gener vidare. Ur ett strikt evolutionärt perspektiv är genernas överlevnad viktigare än individens överlevnad.
Inom den evolutionära förklaringen till moralens principer, talar man också om så kallad reciprok (ömsesidig) altruism: Om min flock lyckas fälla en mammut, så har vi mer kött än vi behöver. Men det är inte så ofta vi lyckas fälla en mammut. Om vi delar med oss av köttet till grannflocken, så ökar chansen att vi får lite kött av dem när vi svälter nästa gång. Alltså: ”om du hjälper mig nu, så hjälper jag dig sedan”. Denna typ av altruism förekommer också i djurriket, framförallt hos våra närmaste släktingar schimpanserna. Det finns flera hypoteser om hur moralen har utvecklats på evolutionär väg. Vi kan inte idag säga exakt hur det har gått till, men det finns ingen anledning att tro att moralens källa är något övernaturligt väsen. Inte heller att det behövs en gud för att vi ska agera moraliskt riktigt.
Människan kan vara god utan gud.
|
|
|
|
|
|
|
|
