 |
|
Staffan Dopping har efter 28 år inom journalistiken nu lämnat den för att bli informationsdirektör hos försvarsmakten. Christer Sturmark har träffat honom för ett samtal om humanistiska frågor och särskilt massmedias förhållande till den humanistiska livssynen.
CS: Syftet med den här intervjun är att tala med dig ur två perspektiv: Dels din egen uppfattning i ett antal livssynsfrågor, dels är hur du i egenskap av erfaren mediaperson ser på medias relation till religion, vidskepelse och livssynsfrågor. Men börja med att berätta lite om din bakgrund.
SD: Jag har precis lämnat journalistiken för att arbeta som informationsdirektör på försvarsmakten. Jag har 28 år inom journalistiken bakom mig. Jag har alltid varit en orolig själ och hoppat runt mellan underhållning och allvar, mellan radio och TV. Delvis handlar det om utbildning - i det journalistiska arbetet känner man sig aldrig tillräcklig, och man lär sig mycket på vägen. Det mesta av min kompetens som journalist har jag fått under tiden jag arbetat.
I början på min karriär var jag på Radio Stockholm, som musikpresentatör och programledare för diverse blandprogram. Sedan fick jag stämpel som popkille när jag gjorde programmet ”Listan” i TV. Mitt projekt under många år därefter var att döda den stämpeln.
CS: Som du vet är Humanisterna ett förbund som jobbar med livssynsfrågor och dess samhällskonsekvenser. Det vore intressant att höra var du positionerar dig i de frågorna. Så min fråga till dig är: Är du en icke-religiös man?
SD: Ja. Det finns ingen anledning att dölja det. Jag har inte någon religiös tro.
CS: Många människor har ingen klar uppfattning i den här frågan, utan svarar ganska svävande. Är du en reflekterande icke-religiös, eller är det bara någonting du aldrig intresserat dig för? Min fråga är egentligen vilken uppväxtmiljö du kommer ifrån och tog du ställning i livsåskådningsfrågor redan under din uppväxt?
SD: Jag har reflekterat över detta. Jag växte upp i ett hem med en ateistisk far, och en mor som är troende på det där vaga sättet. Det har varit en mix, och det är nog ganska vanligt hos pojkar och män att det är något speciellt med de åsikter pappan står för: Antingen går man i våldsam polemik eller så blir man likadan själv.
Det är dock är ingen laddad fråga för mig. Det finns ju ateister som är så starkt besjälade av den här frågan att de nästan blir självlysande av den här ”icketron” så att säga. Dessutom har jag en liten liten glipa för att det kan finnas företeelser och fenomen som är så märkliga att man inte hundraprocentigt säkert kan slå fast att man vet.
Min uppfattning är att det inte finns gudar som styr vad som sker på jorden. Om havet delas så tror jag att det är ett naturfenomen. Jag har faktiskt velat tro många gånger under livet, eftersom troende verkar ha ett så mycket roligare liv. En del av de frikyrkliga har ett till synes underbart liv med fantastiska gudstjänster, och något att stödja sig på när det är tungt i livet.
Så jag har faktiskt öppnat mitt hjärta ett par gånger, men det har inte kommit något på hårddisken eller på näthinnan de gånger jag gjort det. Dessutom har jag resonerat med mig själv och med agnostiker, ateister, humanister och andra. Man inte behöver vara respektlös mot troende eller förakta de som har en religiös tro, men jag tycker inte att det verkar som om det finns några gudar, utan det verkar handla om något annat.
CS:Upplever du att religiös fundamentalism och new age är på frammarsch i samhället, eller är det bara mer uppmärksammat i media?
SD: Jag vill inte ta de där sakerna i samma svar - jag tycker det är svårt nog separat. Men när det gäller fundamentalismen finns det en slags polarisering; då tänker jag inte bara på religion utan också på veganism, straight edge och liknande. Det är också en slags fundamentalism, en jakt på benhårda ställningstaganden som lika ofta handlar om att svartmåla andra som att stärka sig själv. Den ökar kanske, men jag gissar att det är mindre än 10% av befolkningen som står för någon form av fundamentalism i Sverige. Så antalsmässigt är det inte den dominerande trenden.
CS: Sverige är ju en sak, med sin relativt sekulära kultur, men hur upplever du att att situationen ser ut internationellt?
SD: Jag vet inte. Även jag som jobbar med medier är föremål för mediers inflytande när det handlar om vad jag får reda på om vad som händer i världen. Mediers kriterier för vad som är en nyhet gör att det är det mest extrema som rapporteras, och ibland på ett sätt så att man nästan tror att det är det normala, det gängse.
Jag kan ju tillägga att jag själv är undrande om vår nyhetsdefinition verkligen fungerar så bra på allmänheten, för det verkar som om allmänheten använder media som om det vore en beskrivning av verkligheten och den normala världen, och så är det bara de 5-10% som avviker som rapporteras.
Hund bet man, det är ingen nyhet. Man bet hund, det är ovanligt, det blir en nyhet. Det skrivs en massa om män som biter hundar, och så tror man att hundar framförallt är en grupp i samhället som blir bitna, om jag överdriver något.
Det här är problematiskt, eftersom jag också är offer för detta. Jag har möjligen något större förmåga än genomsnittspersonen att genomskåda eller åtminstone ställa mig frågor om urval eller varför nyheten presenteras på ett visst sätt.
Så därför är jag inte alls säker på att fundamentalismen hos världens 4-5 miljarder människor är i ökande. Däremot är möjligen den procent av världens befolkning som är fundamentalister på frammarsch, av dem finns det säkert ett par tusental människor som skaffat sig resurser och möjligheter att synas: de tror jag har blivit starkare, men jag vet inte om det täcker världens befolkning.
CS: Hur ser du på new age då? Är det på frammarsch, och oavsett om det är på frammarsch eller ej, ser du någon fara i att människor rycks med av olika new age-läror?
SD: När det handlar om new age känner jag att jag är rätt okunnig. Jag är känslig för folk som är allt för flummiga, och speciellt när de är tvärsäkra och flummiga brukar jag dra öronen åt mig. Men det finns också människor som ägnar sig åt verksamheter som innebär att man tar hand om kroppen på ett sätt som är utanför den gängse läkarvetenskapen.
Om folk mår bättre kan de beskriva detta med övernaturliga uttryck, när det som skett har varit något högst fysiologiskt. Det är så mycket som ryms inom etiketten ”new age”, och jag ogillar generaliseringar när man talar om saker och ting som är väldigt olika.
CS: Låt mig då fråga om ett par konkreta new-age ideér: Tror du på astrologi?
SD: Nej.
CS: Reinkarnation?
SD: Nej.
CS: Hur ser du då på massmedias roll när det gäller den här typen av läror? Vi ser ju ganska ofta reportage om reinkarnation, framförallt i tidningar som riktar sig till kvinnor av någon anledning. Astrologi förekommer i princip alla tidningar - till exempel kvällstidningarna har regelbundet horoskop. Journalister brukar hävda att deras främsta roll är att avslöja bluff och bedräger. Samtidigt har vi kvällstidningar som avlönar astrologer. Är inte det problematiskt?
SD: Det är inte problematiskt tycker jag, eftersom media har fler uppgifter än de du beskrev. Att hålla koll på makthavare och avslöja missförhållanden är viktigt, men bara en av tre-fyra huvuduppgifter. De andra är att berätta om det som sker i samhället, även det som inte handlar om missförhållanden.
Nummer två är att svara för gruppkommunikation i samhället och vara en arena för debatt, och dessutom behöver vi underhållning för att orka leva. Alla medier behöver inte ha det, men totalt sett är underhållningsaspekten viktig.
Man kan hänföra horoskopen till underhållningsaspekten, om den inte tränger ut den andra verksamheten, den som jag tycker är viktigare - att meddela nyheter, att informera om skeenden, och vara en arena för debatt - så kan man tänka sig att den får vara med.
Problemet är dock när tex en tidning sätter en rubrik som om till exempel astrologi är verkligt, för att i nästa ögonblick ta till försvarstekniken att kalla det för underhållning. Jag tycker själv att horoskop är oerhört fjantiga, och jag begriper inte de som tycker att det är kul att läsa horoskop.
CS: Jag vill fördjupa den här frågan. En av kvällstidningarna har en astrolog, Heikki Vesa, och jag förmodar att han är avlönad för detta. Dessutom blir han känd genom att vara med i tidningen och kan ta emot betydligt flera kunder för att få sina horoskop ställda. I och med detta bidrar kvällstidningarna till att sprida pseudovetenskap och kvacksalveri om man vill använda ett så hårt ord. Det kan dessutom bidra till att människor utnyttjas både ekonomiskt och emotionellt, när de kanske skulle behöva en terapeut eller liknande. Är det verkligen helt oproblematiskt?
SD: Kvällstidningarna slår inte fast i vilken egenskap den här personen medverkar. Om det vore utfrågning på Publicistklubben skulle de säga att det ser det som underhållning, en roande liten förströelse. Om det tas emot som förströelse, ja, det är mycket annan dynga som också trycks och som jag inte är bekymrad över - man kan inte ta ansvar för varenda kommatecken som trycks. Tryckfriheten är viktig, även friheten att trycka dynga. Jag är inte så bekymrad över detta.
Om han får betalt eller inte? Jag tycker det är bra att han får betalt, för om han inte fick betalt skulle jag misstänka att han hade mycket märkliga bevekelsegrunder för att leverera de här texterna. Jag tycker det är ganska harmlöst, och fullkomligt ointressant för mig som läsare.
CS: Tycker du att det är oproblematiskt om ett företag använder horoskop för att utvärdera de man rekryterar?
SD: Egentligen tycker jag att företag ska få anställa hur de vill. Vill de anställa folk med tre näsor så tycker jag de ska få göra det.
CS: Så du underkännner diskrimineringslagstiftningen? Ett företag ska få rekrytera endast personer med svenskklingande namn till exempel?
SD: Nej, självklart är jag emot uppenbar diskriminering på grund av ras eller härkomst. Men jag är skeptisk till tankar på att uppnå millimeterrättvisa. Jag tycker att man ska ha rätt att anställa på magkänsla.
Man ska ha rätt att anställa någon som man tycker om, till exempel till en liten arbetsgrupp. Jag skulle inte vilja bli anställd av ett företag som inte tyckte om mig.
CS: Om vi går tillbaka till din syn på det journalistiska uppdraget, tycker du att det är problematiskt om till exempel en politisk journalist på SVT öppet är medlem i ett politiskt parti?
SD: Ja, gentemot publiken, om det är så att man framställt att den här personen ska ge obunden information, lika intressant för alla oavsett var de befinner sig politiskt: det beror på vilket löfte man har gett tittaren.
CS:Om en journalist är öppet aktiv i en frikyrka, är det problematiskt, givet att denne har samma uppdrag att debattera samhällsfrågor?
SD: Det var en väldigt bra fråga. På något vis är det inte lika laddat i vår bransch att ha ett sådant medlemskap.
CS: Borde det vara lika laddat?
SD: Nej, jag tycker inte det. Religionen är en privatsak. Det skulle man möjligen kunna säga om politik också, men inte för den som ska leverera information till andra som ska forma sin politiska uppfattning från detta, vilket är den särskilda position som politiska reportrar har.
CS: Men ett frikyrkligt engagemang går ju nästan uteslutande hand i hand med att man har vissa politiska uppfattningar, därför att de åsikterna följer den frikyrkliga tron. Det finns ju som bekant ett antal sådana frågor.
SD: Det går ju generellt sett att hantera de frågor där man som journalist har en egen uppfattning. Jag är ju inte uppfattningsbefriad. Jag är inte medlem i något parti, och jag läser massor av politiska diskussioner över hela skalan, och det finns en tilltro till att jag behandlar de här frågorna med oväld. Det kan man också göra med religiösa frågor.
CS: Varför är det mindre problematiskt att vara frikyrkligt engagerad än att vara partipolitiskt engagerad, när man representerar public service i samhällsdebatten?
SD: Jag tycker man har rätt att vara engagerad. Jag hängde upp mig på ordet medlem - jag tycker det är skillnad. Man kan vara sympatisör till en viss politik utan att vara medlem, men väljer man att bli medlem finns det en viss signaleffekt att man står för en viss politik och vill stärka det här partiet. Det går inte ihop med journalistisk opartiskhet.
Nu försöker du hitta en parallell med kyrkan. Om man har en tro och det är viktigt för ens välbefinnande och lugn att gå till en kyrka varje vecka, så kanske man inte kan göra det utan att vara medlem i en kyrka. Att ha synpunkter på det blir i praktiken att inskränka på religionsfriheten.
Det är intressant det du säger eftersom vi i samhällsdebatten fokuserar väldigt mycket på politiska åsiktsskillnader, och inte så mycket på värderingar eller livssåskådning. Det tror jag beror på:
1) att Sverige är så sekulariserat som vi är, även om det minskar med invandring, och
2) att journalisterna är konformistiska och anser att politiken är det viktiga tolkningsmönstret snarare än religion.
CS: Hur är det med medias relation till vidskepelse och new age då? Hur ser du på att svenska media sänder vissa program, till exempel ”Andarnas makt”, där man berättar om hur människor träffat på andar i olika hus, som sedan blivit utdrivna av någon spökjägare. Nyligen såg jag ett av avsnitten där en svensk ”spökexpert” berättar på fullt allvar att spöken vibrerar på en annan frekvens och därför blir det kallt i rummet. Hon berättade också att vissa människor är okänsliga för spöken för att de är känslokalla och bara tänker på pengar, medan andra mer känsliga människor uppfattar andarnas närvaro.
Programmet lyfte aldrig fram det skeptiska förhållningssättet, utan intervjuade ”spökexperterna” som om de faktiskt talade om något verkligt. Hur ser du på public services neutralitet i såna här frågor och att media sänder den här sortens program utan att ha ett kritiskt förhållningssätt?
SD: Det sänds en väldig massa program som jag tycker är dåliga. Jag är för rätten att sända också dåliga program, och när det gäller vad de kommersiella kanalerna sänder har jag inga synpunkter på vad som är rätt eller fel. Jag som person kan tycka illa om enstaka program, men jag brukar sälla tycka att det inte skulle sändas - det är om det är brottslig verksamhet som förtal eller hets mot folkgrupp. Skräp och skit tillhör det man har rätt att sända, yttrandefriheten har också en baksida.
När det handlar om public service är det mer komplicerat. I alla seriösa medier som påstår att programmet inte bara är underhållning är det viktigt att det finns allsidighet, det är ett av mina kungsord. När det gäller kontroversiella frågor ska man åtminstone inte låta bli att höra alla relevanta sidor. En relevant sida när det gäller övernaturliga fenomen handlar förstås om vad som kan vara fel av det som påstås, och vad som annars kunde vara förklaringen. Om man hoppar över den förklaringen är det ensidigt, och det stämmer inte överens med vad som ska sändas av ett public service-bolag.
Eftersom jag varit med i en del debatter på senare år som har att göra med opartiskhet kan jag förvånas över hur ovanliga vissa ord är bland de andra som debatterat. Själv låter jag nästan som karbonpapper med ordet allsidighet, men jag är nästan alltid den förste att använda det ordet. Allsidighet är inte något ofta uttalat ord på de redaktioner där jag varit.
CS:Vi har just haft en uppmärksammad rättegång mot pastor Green, som hetsat mot homosexuella, som först fälldes och sedan frikändes. Först, tycker du att han borde fällts?
SD: Jag har svårt att svara på den frågan, men jag tycker inte att han skulle dömas till fängelse. Det är fel att spärra in någon för något han sagt. Jag lutar åt att han inte borde fällts alls, vilket han inte gjorde heller till slut.
CS:Pastor Green sade bland annat följande: "Homosexuella är en cancersvulst"
SD: Nej, han sade inte det ordagrant. Han nämnde homosexuella i meningen innan, men använde ordet "abnormiteter". Jag tycker att man ska vara exakt med citat, och han buntade ihop ett antal grupper han tyckte avvikit på syndens väg, så att säga.
CS: Men avvikarna var en cancersvulst på samhällskroppen?
SD: Då tog han också upp folk som förgrep sig på barn, sodomister, grupper som alltså är brottsliga, en bredare grupp.
CS: Oavsett hur han formulerade sig, så kan vi föra ett hypotetiskt
|
|
| |
|
|
|
|
|
