 |
|
Roland Poirier Martinsson (www.newsmill.se) anser att det är vidskepligt och ovetenskapligt att inte tro på Gud. Han går förstås vilse i sina filosofiska resonemang, men han är inte ensam: Genom historien har filosofer fört mer eller mindre genomtänkta resonemang om guds eventuella existens.
Martinsson skriver om det teleologiska gudsbeviset (av telos, som betyder ändamål), som bygger på idén att universum är så välorganiserat, finjusterat och strukturerat att det blir orimligt att tro att det skulle ha uppkommit av en slump.
Resonemanget går ungefär så här: "Världen är som en komplicerad och intrikat maskin, och detta märkliga faktum måste ha en förklaring. Den bästa förklaringen till att världen är välordnad, är att den har blivit finjusterad av en skapare, nämligen gud. Alltså existerar gud."
Argumentet håller förstås inte. Vi kan lika gärna hävda att den bästa förklaringen till att världen är välordnad, är att naturlagarna gör att världen är just så välordnad. Förklaringen till att världen är strukturerad, är att naturlagarna opererar på materien och frambringar denna ordning. Då kunde man invända att naturlagarna själva är i behov av en förklaring. Men notera att man kan rikta samma kritik mot hypotesen om gud. Om naturlagarna behöver en förklaring, så behöver skaparen, som påstås ha gjort världen välordnad, också en förklaring. Nu kanske man invänder att gud förklarar sig själv. Det är svårt att förstå vad ett sådant påstående egentligen betyder, om det alls betyder någonting. Ingenting kan rimligen förklara sig självt. Om gud trots allt kan förklara sig själv, så kan väl naturlagarna också göra det.
Inte heller kan vi föra sannolikhetsresonemang om saker som redan är. Hur stor är sannolikheten att Gotland ska ligga exakt där det ligger? Det kunde ha legat precis var som helst på jorden. Men nu ligger det där, och sannolikheten är därför 100 procent. Inte heller vet vi hur många "misslyckade" universum som aldrig fick chansen att utvecklas, därför att naturkonstanterna var lite annorlunda än de måste vara. Kanske är det oändligt många, och då är sannolikheten 100 procent att vårt universum existerar. Dessutom kanske fysikforskningen i en framtid kommer fram till en enhetlig teori som beskriver hur alla naturkonstanter hänger ihop. Om detta vet vi intet. Möjligen skulle vi då förstå att konstanterna måste vara just som de är, några andra alternativ är logiskt omöjliga.
Dessutom bör man fundera på hur finjusterad världen egentligen är, vid närmare eftertanke? Det är förstås sant i någon mån att världen är välorganiserad. Men man bör inte överdriva detta faktum. Stora delar av världen är inte det minsta välorganiserad. På kvantfysikens nivå förekommer inte mycket som liknar en välordnad maskin. Inte på galaxernas nivå heller. Den förhållandevis finjusterade ordning vi finner på vissa ställen (till exempel i människokroppen) återstår förstås, men det förklarar evolutionsteorin alldeles utmärkt. Med tanke på vilken liten del av hela verkligheten detta utgör, är det långsökt att tro att det måste förklaras med hänvisning till något så extraordinärt som en gud.
Dessutom måste man fråga sig om naturen verkligen är så elegant och vacker rent objektivt sett. Är det inte egentligen så, att skönheten finns i betraktarens öga? Eftersom våra hjärnor har utvecklats just i detta universum så har de naturligtvis evolverat till att kunna begripa just detta universum och dess strukturer.
För de redan troende har det teleologiska gudsbeviset inte så mycket att erbjuda. De som har bestämt sig för att tro på någon av de monoteistiska religionernas gud, får ingen hjälp av det teleologiska gudsbeviset för att bevisa att:
1. Gud är allsmäktig. Gud kanske inte kunde göra så mycket mer än att skapa universum? Vi vet ju faktiskt inte vad som krävs för att skapa ett universum. Många fysiker tror att mängden positiv och negativ energi i universum är lika stor. Alltså är summan av all energi noll! Det krävdes således ingen energi alls för att skapa universum! Vem vet, det kanske vem som helst kan göra, bara man vet hur.
2. Gud är god. Måste man vara god för att ställa in naturlagarna rätt? Det är mycket tveksamt om godhet har något med den saken att göra. Det är tur för oss levande varelser att så skedde, men det är en annan sak. När gud ändå var i farten med att ställa in naturlagarna rätt, skulle han väl ha ordnat ett lite bättre skydd mot ondska, om han hade varit god.
3. Gud är den ende guden. Kanske var det ett helt gäng gudar som skapade universum och justerade alla naturlagar och naturkonstanter? Faktum är att vår erfarenhet tyder på att detta är mer troligt än en ensam gud. Enkla konstruktioner, som ett sandslott på stranden, brukar bara ha en enda skapare. Mer komplicerade konstruktioner, som riktiga slott eller datorer, har nästan alltid flera konstruktörer. Med tanke på världens komplexitet, borde vi alltså vänta oss att världen är resultatet av en stor mängd gudars samlade mödor.
4. Gud existerar idag. Kanske skapade gud universum, och upphörde sedan att existera? Eller drog till ett annat universum, någon annanstans? Gudsbeviset ger oss ingen vägledning i detta heller.
Det teleologiska gudsbeviset ger inte de troende någon anledning att tro på de monoteistiska religionernas personliga, goda, allsmäktiga och närvarande gud.
Martinsson nämner i förbigående även det ontologiska gudsbeviset (av ontologi, läran om vad som existerar). Beviset går ut på att vi kan bevisa att gud finns genom att fundera på själva begreppet om gud. Martinsson undviker att redogöra för detta gudsbevis och jag förstår honom: Resonemanget är pinsamt undermåligt. Det ser ungefär ut så här:
1. Begreppet "gud" definieras som det mest fullkomliga som kan tänkas.
2. En egenskap som det mest fullkomliga måste ha, är existens. Om vi tänker oss en ickeexisterande gud, så är det inte lika fullkomligt som en existerande gud, vilket strider mot själva definitionen.
3. Alltså måste gud existera.
Det ontologiska gudsbeviset har presenterats i många former sedan Anselm av Canterbury. Problemet med gudsbeviset är att det bara är en lek med ord, ett slags språkligt trick. Man kan inte definiera sig fram till existens. Det blir uppenbart när vi prövar metoden för att bevisa något annat. Låt oss bevisa att en fullkomlig och perfekt motorbåt ligger vid min brygga:
"Båten vid min brygga definieras som den mest fullkomliga och perfekta motorbåt som går att föreställa sig. Om den inte existerade, så vore den ju inte lika perfekt och fullkomlig som om den existerade, eller hur? Alltså existerar båten!"
Om det vore så enkelt. Man kan på ett liknande sätt argumentera för att gud inte finns:
"Ett väsen som måste finnas för att kunna skapa världen, är inte det mest fullkomliga som kan tänkas. Det måste vara mer fullkomligt att klara av att skapa världen utan att ens existera. Alltså existerar inte gud!"
Martinsson skriver också om det kosmologiska gudsbeviset, som bygger på tanken att allt måste ha en orsak. Resonemanget går ungefär så här:
"För att något ska ske måste det finnas en orsak. Ett fönster krossas för att någon kastar en sten mot det. Gräset blir vått för att det regnar. Ingenting händer av sig självt. Kedjan av orsaker måste ha börjat någonstans. Den som satte i gång det hela måste ha varit Primus motor, den förste röraren. Denna förste rörare kallar vi gud.
Inte heller det kosmologiska gudsbeviset håller måttet. Till att börja med kan vi inte utesluta att kedjan av orsaker är oändlig. Alla händelser är orsakade av någon tidigare händelse, och denna sekvens kanske saknar en början. Ingenting är då den första orsaken. Flera kosmologer lutar idag åt att Big Bang bara är en smäll i en oändlig kedja av "Big Bangs", så inte heller modern kosmologi ger något stöd åt det kosmologiska gudsbeviset.
Kanske invänder den troende att vi inte kan föreställa oss en oändlig kedja av händelser. En sådan idé är obegriplig, så därför kan den inte finnas. Men vi kan förstå en oändlig serie, även om vi inte kan skapa en mental bild av den. Vi kan inte heller skapa en mental bild av den oändliga serien av tal (1, 2, 3...), men likväl existerar den och vi kan likväl förstå den. Vi kan också förstå idén att universum är oändligt stort. Att serien av händelser är oändlig, är således inte en obegriplig idé.
Även om något kallat "gud" orsakade Big Bang, så uppstår omedelbart följdfrågan: Vad orsakade gud? Och vad orsakade det som orsakade gud? Grundproblemet flyttas bara bakåt i orsakskedjan, det kosmologiska gudsbeviset saknar därmed förklaringsvärde. Det förklarar ingenting.
Även om det finns en första orsak, varför ska vi tro att denna orsak är en gud? Gud tillskrivs ofta attribut som allmakt, godhet etc., men det finns ingen anledning att tillskriva en "första orsak" några sådana egenskaper, även om den existerar. Vi har följaktligen ingen anledning att betrakta den som en gud.
Troende menar ofta att en gud är det enda som inte behöver en orsak för att börja existera. De menar att en gud är det enda som är tillräckligt fantastiskt och fullkomligt för att inte behöva en orsak. Ur ett modernt vetenskapligt perspektiv är det svårt att se vad "att vara fantastisk och fullkomlig" har att göra med att sakna en orsak.
I den klassiska fysiken krävs alltid en verkande kraft för att något skall förändras. Stenen som krossar glasrutan är ett bra exempel. I den moderna fysiken är det inte alltid lika enkelt. Om vi har en behållare med den radioaktiva gasen tritium, så kommer atomkärnorna en efter en att sönderfalla. Det tar drygt 12 år innan hälften är borta. Vi kan emellertid inte, inte ens i princip, förutsäga när en enskild kärna sönderfaller. Det finns ingen orsak till att detta sker vid en viss tidpunkt.
En atomkärna kan alltså sönderfalla utan orsak, men ingen skulle komma på idén att kalla radioaktivitet för gudomlig.
I den moderna fysiken och kosmologin är dessutom själva tidsbegreppet komplicerat. Om vi tror att hela universum skapades i Big Bang, så innebär det också att själva rummet och tiden skapades. Man får inte tänka sig att före Big Bang var rummet tomt och sen bildades alla stjärnor och planeter i en stor smäll. Det fanns inget "före" Big Bang för själva tiden fanns inte, och det fanns inget "tomt rum", eftersom det inte fanns något rum. Men om det inte fanns någon tid är det svårt att se att något kan "orsaka" något, eftersom själva begreppet "orsak" är knutet till iden om kausalitet, det vill säga att orsak kommer före verkan. Utan tid finns inget "före".
Varken de teleologiska, ontologiska eller kosmologiska gudsbevisen ger oss en anledning att tro på en gud. Även om de hade gjort det, ger gudsbevisen inget stöd till dem som vill tro på de monoteistiska religionernas allsmäktiga, goda gud som vi kan be till, som bryr sig om oss och som talar om hur vi ska leva våra liv. Det saknas helt enkelt goda skäl att tro att gud existerar.
Vi kan alltså i god vetenskaplig och förnuftig anda välja bort övernaturliga förklaringar till Bing Bang, universums och livets existens.
Återstår gör dock frågan: Varför finns det någonting snarare än ingenting? Det brukar kallas det filosofiska tänkandets mest fundamentala fråga. Jag har inte svaret, det har ingen. Kanske är det helt enkelt så, att "någonting" kan realiseras på så många olika sätt, medan "ingenting" bara kan realiseras på ett sätt. Då är sannolikheten att någonting finns betydligt större än att ingenting finns.
Lyckligtvis finns det i Sverige många välutbildade muslimer som väljer bort vidskepelse, bejakar vetenskapens resultat och förhåller sig skeptiska till existensen av en eller flera gudar. Tack vare landets nyktra sekularism kan människor i Sverige tro på vad de vill, i full frihet och trygghet.
Christer Sturmark
|
|
| |
|
|
|
|
|
