 |
|
Om nyandlighetens psykologi och de många självmotsägelserna
"Jämfört med de flesta religiösa och icke-religiösa personer är jag
nog något av en andlig sökare med ett ovanligt öppet sinne"
- Ett påstående från ”the New Age Orientation Scale”
Nyandliga personer smickrar ofta sig själva med att vara mer andligt öppna och toleranta än personer med en mer traditionell hållning i andliga och kunskapsmässiga frågor, vare sig det rör sig om de etablerade religionerna eller vetenskaperna. Med hjälp av ett traditionellt vetenskapligt förhållningssätt synar denna artikel dessa nyandliga anspråk i sömmarna. Slutsatsen är att självbeskrivningen är motsägelsefull, och, vad värre är, att den nyandliga arenan inte tycks kunna erbjuda det helande som dess företrädare utlovar.
I maj innevarande år bevistade jag en akademisk konferens om ”new age och alternativ andlighet”, vilken hölls vid Milton Keynes ”Open University”, några mil utanför London. Där hade stora delar av den grädda sociologer, historiker, antropologer och psykologer, som intresserar sig för denna typ av studium, samlats. Enligt den information om konferensen som utgått i förväg skulle den avse just det akademiska studiet av new age och alternativ andlighet, samtidigt som nyandlighetens belackare avvisades av den organisation som ansvarade för konferensen.
Som forskare med intresse för det psykologiska studiet av nyandlighet gav jag mig förväntansfull dit. Sällan har jag dock blivit mött av en sådan apologetisk skara universitetslärda i ett sammanhang där en sådan ”hegemoni” rått i synen på andra andliga och intellektuella uttryck. Mantramässigt upprepades att den traditionella västerländska religionen är intolerant, rigid och dogmatisk, och den moderna vetenskapen otillfredsställande reduktionistisk, i båda fallen till skillnad från den öppna och holistiska nyandligheten.
I denna artikel har jag för avsikt att granska den koherens med vilken nyandlighetens apologeter betraktar sig själva som öppna och toleranta sökare. Trots att självbeskrivingen enligt våra studier framstår som självmotsägande håvar Tarot-tydarna, de andliga primalentreprenörerna och konsulterna i personlig utveckling hem storkovan med sina karismatiska budskap (t.ex. Heelas, 1999). I Sverige är Landmark Education, som nyligen fick en tillbörlig granskning av Tv4:s ”Kalla Fakta” (031027), ett sådant exempel. ”Möt-dig-själv”-institutet Mullingstorp, i tidigare regi av den framlidne Bengt Stern, är ett annat. Vore det så att den nyandliga sfären, inklusive dess terapeutiska yttringar, endast erbjöd viss förströelse, en harmlös kittling på den välbärgade individualistens andliga sträng, utan någon större skada skedd, så skulle kanske denna artikel vara ett onödigt slag genom öppna dörrar. Med utgångspunkt i de kostnader, monetärt och emotionellt, som människor betalar till denna den sekulariserade tidens helbrägdagörare framstår det emellertid som väsentligt att berätta om en del av de många motsägelser som enligt våra studier kännetecknar nyandligheten.
En första typ av inkoherens: Nyandligheten som sådan
Många läsare är nog förbryllade inför vad man egentligen avser med begreppet nyandlighet, eller det synonyma begreppet ”new age”. Faktum är att denna förvirring delas av de akademiker som studerar fenomenet, vilket visas genom att stora delar av deras arbeten handlar om att försöka definiera begreppet i fråga (t.ex. Hammer, 1997). I den meningen är deras arbete förvetenskapligt. Trots den möda som läggs på att försöka förstå vad new-age-fenomenet innebär tycks alla vara överens om att det är för heterogent för att passa in i en definition som tar sin utgångspunkt i nödvändiga och tillräckliga villkor (en s.k. ”essentiell” definition). I stället har det blivit vanligt att, med referens till den sene Wittgenstein, framhäva nyandlighetens familjelikhet med mer traditionella religiösa yttringar, dock med en väsentlig skillnad; de traditionella religionerna cirkulerar i allmänhet runt en transcendent, metafysisk verklighet (Gud), medan nyandligheten centrerar sig kring den unika individens Själv. En av de mer framstående intellektuella på området, sociologen Paul Heelas (1996), talar också mycket riktigt om nyandligheten som ett ”förheligande” och ”hyllande” av självet.
Detta hyllande bör emellertid inte förstås som något synonymt med sekulär humanism, där människan utgör den enhet som världen, och värdena, kretsar kring, alldeles oavsett metafysiska övertygelser. Nyandligheten kännetecknas tvärtom vanligen av en stark metafysisk grund i synen på människan. Hennes öde finns skrivet i stjärnorna eller kan ustpås med hjälp av handtydning eller tarotkort. Individens ”sanna” natur kan förverkligas om man låter sig brytas ned av en häcklande est-präst, det är ”meningen” att man skall vara föremål för vissa händelser etc. Människan, i synnerhet hennes Själv, har alltså här ett transcendent eller överempiriskt drag.
Vari består då familjelikheten med mer traditionella religiösa yttringar? En religion kan sägas bestå av ett antal ingredienser, såsom ett brett tankesystem (t.ex. den kristna läran), med vissa mer specifika föreställningar (t.ex. om Jesus som Guds Son), myter (paradiset), heliga skrifter (Bibeln), heliga objekt (det transformerade brödet under nattvarden) och heliga platser (Jerusalem, Mekka). I en religion finns speciella personer som står ovanligt nära Gud eller kan uttolka delar av dennes budskap (utvalda profeter, präster med ett kall), där finns föreskrivna ritualer (under gudstjänst, i bön), uppmuntrade erfarenheter (religiösa omvändelser, tungotal) och kontemplativa ljud och musik (gregoriansk sång, Aum-bönen inom hindusimen). Tillsammans kan dessa ingredienser sägas utgöra en måltid, vars kvalitet jag överlåter åt andra att bedöma, men där rätterna åtminstone anknyter till varandra och bildar någon slags enhet. Om vi håller oss till matallegorin är nyandligheten mer att betrakta som ett smörgåsbord med en rad sinsemellan oberoende ingredienser som individen är fri att välja från. Ingredienserna är dock snarlika de som återfinns i traditionella religioner. Där finns de breda tankesystemen (t.ex. österländskt tänkande, jungiansk psykologi), myterna (själva tanken på en radikalt ny tidsålder), de mer specifika föreställningarna (om parapsykologi, UFOs) och teknikerna för att befrämja andlig och personlig utveckling (yoga, frigörande andning, regressionsterapi). Där finns rentav de heliga skrifterna (t.ex. A course in miracles, Nionde insikten), objekten (kristaller) och platserna (Stonehenge, pyramiderna), de speciella personerna (medierna som ”kanaliserar” de hemliga budskapen) och den kontemplativa musiken (valsång, panflöjt). Som mannagrynsgröt spetsad med chorizokorv och fjällripa, betäckt med rammslök och inmundigad med rosévin, och en toast skagen med aprikosmarmelad till efterrätt. Med andra ord är new age teoretiskt heterogent, rentav splittrat, men liknar likväl i påfallande grad mer traditionella religiösa yttringar vad gäller dess ingående element.
En andra typ av inkoherens: De öppna sökarna är trots allt ganska lika sina trosbröder- och systrar
I de studier som vi under några år genomfört om nyandlighet på Institutionen för psykologi i Uppsala har vi sökt upp vanliga gymnasieungdomar, teologistudenter, andra typer av studenter och religiösa grupper samt personer som mer direkt rekryterats från nyandliga sammanhang (t.ex. ”alternativa” boklådor och terapicentra), tillsammans mer än 270 personer. Somliga av dessa har endast fått en enkät att fylla i, andra (drygt 80 personer) har därutöver deltagit i en omfattande, väl underbyggd psykologisk intervjumetod (”anknytningsintervjun”, George, Kaplan & Main, 1996, sv. översättn. av Broberg, Ivarsson & Hinde, 1996).
Ett av de övergripande syftena med detta forskningsprojekt var att utröna huruvida nyandligheten i praktiken är lika heterogen som den i teorin verkar. Med andra ord intresserade vi oss för om det verkligen är så att en individ som tror på och beter sig i enlighet med en viss nyandlig föreställning (t.ex. om reinkarnation) faktiskt också inte har en tro på och iakttar beteenden i enlighet med andra föreställningar (t.ex. astrologi). Det typiska nyandliga idealet att vara en öppen sökare som väljer sin egen livsfilosofi torde implicera att individen plockar ut endast de/n ingrediens/er som passar just honom/henne och alltså inte sväljer hela det nyandliga smörgåsbordet. För att utröna hur det förhöll sig med den saken konstruerade vi en skala (the New Age Orientation Scale, NAOS) bestående av ett 20-tal påståenden med vilka vi inehållsmässigt sökte täcka de mest centrala ingredienserna inom new age (t.ex. tron på en ny tidsålder, österländskt tänkande) samtidigt som mer specifika föreställningar (t.ex. om alternativ medicin, ockulta fenomen) efterfrågades. Några exempel på påståenden (skattas på en sexgradig skala från 1= stämmer inte alls, till 6 = stämmer helt och hållet; Granqvist & Hagekull, 2001):
Det finns många ”alternativa behandlingar” (t.ex. Reiki healing, Rosen-, Zon-, Aura, Primal-, Reinkarnations-, Kristall- och Chakraterapi) som är minst lika effektiva som de traditionella medicinska behandlingarna när det gäller att åstadkomma mänskligt välmående och hälsa.
Hela kosmos är en obruten, levande helhet som den moderna människan förlorat kontakten med.
Tarotkort, horoskop eller spådomar kan vara bra utgångspunkter för att utveckla sig själv och sina möjligheter.
Ens omvärld är i huvudsak en spegelbild av ens inre värld på så sätt att yttre skeenden framförallt återspeglar ens inre processer.
Andlighet innebär för mig framförallt att nå min sanna natur eller att bli ett med kosmos.
Det framstår som uppenbart att dessa påståenden rent innehållsmässigt inte har mycket gemensamt. Experter på new-age-området, såväl i Sverige som internationellt, varnade oss därför att deltagarna troligen inte skulle svara på ett enhetligt sätt. Och hur såg då resultaten ut i praktiken?
Det vanligaste sättet att statistiskt hantera en skala av detta slag för att se om den består av en eller fler, och i så fall hur många, dimensioner är att utföra någon typ av faktoranalys. Analysen grupperar påståenden i olika ”faktorer” (eller dimensioner) baserat på de korrelationer som föreligger mellan påståendena. För att konkretisera med ett exempel: De deltagare som skattar högt (alltså håller med) om ett påstående som rör österländskt tänkande (t.ex. reinkarnation) torde också skatta högt på andra påståenden som rör österländskt tänkande (t.ex. karma), men däremot kanske de inte är troende på ockulta fenomen. På motsatt sätt kan det förhålla sig med dem som tror på ockulta ting. I så fall skulle faktoranalysen sannolikt ge oss åtminstone två faktorer, en för österländskt tänkande, en för ockultism.
Vi har kört faktoranalyser på tre urval: ungdomar, ”new-agare” och övriga deltagare. I samtliga fall erhåller vi en klar enfaktorlösning, vilket alltså innebär att NAOS endast består av en övergripande dimension. I samtliga tre urval råder därutöver anmärkningsvärt höga korrelationer, med ett genomsnitt på ungefär 0,5, mellan påståendena. Skalan har alltså hög ”intern konsistens”. Vad detta i praktiken sammantaget innebär är att de individer som tror på en av de nyandliga föreställningarna, och iakttar beteenden därefter, tenderar att göra detsamma i relation till de andra föreställningar som brukar rymmas i new-age-begreppet. Det leder också att självbeskrivningen ”tolerant, öppen sökare” nästan framstår som ironiskt understruken. Den påstådda toleransen till trots stöps kritiken av traditionella religioner och ett vetenskapligt förhållningssätt i en subjektivismens form som är allt annat än originell. Tvärtom tror och beter sig de prototypiska newagarna snarlikt sina trosbröder och -systrar.
En tredje typ av inkoherens: Desorganiserat tal om anknytning
I vad som återstår av artikeln önskar jag fästa uppmärksamhet på en tredje typ av inkoherens hos den typiske new-agaren. Till skillnad från de två påtalade typerna utgör denna typ av inkoherens även ett psykologiskt, och inte endast ett logiskt, problem.
Den anknytningsintervju som nämndes ovan erbjuder möjlighet att klassificera personer med avseende på hur koherenta eller inkoherenta de är i sina beskrivningar av sina tidiga föräldrarelationer och deras betydelse för fortsatt utveckling. I enlighet med metodologins föreskrifter har dessa intervjuer genomförts och kodats blint i förhållande till andra personuppgifter, t.ex. om individens nyandlighet.
I anknytningsintervjun ställer man ett antal frågor som rör barndomsminnen med föräldrar samt andra livserfarenheter, såsom av dödsfall och traumatiserande händelser (t.ex. fysiska och sexuella övergrepp). En av de viktigare frågorna går ut på att man får beskriva sina föräldrarelationer med fem adjektiv för vardera förälder. Därefter får man i uppgift att erinra sig minnen som kan illustrera på vilket sätt dessa adjektiv är representativa för relationen i fråga. Huvudpoängen med intervjun är inte att i efterhand utröna hur individens relationer de facto varit (detta är av sekundärt intresse) utan att bedöma den koherens varmed individen berättar sin historia. Att t.ex. beskriva en förälder endast med superlativ (”världens bästa mamma”) men inte lyckas erinra sig ett enda biografiskt minne som överensstämmer med beskrivningen innebär att ens diskurs är inkoherent. Som regler för koherent diskurs gäller just att den inte ska vara alltför motsägelsefull, men därutöver bör den ej heller vara alltför irrelevant i förhållande till de frågor som ställs, alltför korthuggen eller omfattande, eller alltför förvirrad. Detta gäller såväl i vardagligt tal som vid kodning av anknytningsintervjuer. Ett specialfall av inkoherens, som är relativt ovanligt i normalpopulationer, föreligger när individen berättar sådant om övergrepp eller dödsfall som inte kan vara sant enligt gängse fysiska regler (t.ex. att påstå att en förälder dog när man var 6 år, och senare att samma förälder avled när man var 9 år, utan att rätta den tidigare felsägningen). Här förfaller det som att talaren ”absorberas” av sina minnen till den grad att normal diskurs upphör.
Ovan nämndes att anknytningsintervjun är väl underbyggd. Man har t.ex. i ett flertal sampel visat att den klassifikation som den gravida modern får med anknytningsintervjun i stor utsträckning predicerar det sätt varmed hennes barn kommer att organisera sitt beteende i relation till henne, och detta alldeles oberoende av genetiska effekter (t.ex. hos adoptivbarn) (t.ex. van IJzendoorn, 1995). En mamma som tillhandahåller koherent/trygg diskurs i förhållande till sina egna barndomsrelationer får i allmänhet ett barn som blir tryggt i sin anknytning till henne, d.v.s. barnet kommer att öppet signalera sina emotionella behov och använda föräldern som en trygg bas utifrån vilken det utforskar omgivningen. Man har också funnit att dessa klassifikationer, såväl hos förälder som barn, uppvisar samband med barnets och förälderns status på diverse indicier av social och emotionell utveckling; koherenta föräldrar och trygga barn mår i allmänhet bättre och uppträder mer på ett sätt som får andra människor att känna sig väl till mods än vad inkoherenta föräldrar och otrygga barn gör.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är att det specialfall av inkoherens som nämndes ovan, att säga saker i relation till övergrepp och dödsfall som inte kan vara sanna enligt fysikaliska lagar, också är det som signalerar störst fara vad gäller individens anpassning (van IJzen doorn & Bakerman-Kranenburg, 1996). Personer med denna typ av inkoherens är kraftigt överrepresenterade i kliniska (psykiatriska) urval och riskerar att uppträda på ett sätt som är förvirrande och direkt desorganiserande för deras avkomma (t.ex. Hesse & Main, 2000). Barnens motorik kan t.ex. i rädslofyllda situationer ”frysa”, ungefär som hos ett djur i en nödsituation där varken flykt eller kamp fungerar.
När det så gäller nyandlighet finner vi att hur man svarar på NAOS är relaterat till denna speciella typ av inkoherens. Därutöver är nyandlighet associerad med bristande ordning i talet om relationer. Vi finner att personer med höga NAOS-värden ofta är vredesfyllda gentemot sina föräldrar i intervjusituationen. Vrede som sådant utgör inte ett diskursproblem men däremot att skälla på föräldern som om vederbörande fanns närvarande i intervjusituationen och att citera föräldern i en vredesfylld kontext utan att underbygga citatet med, t.ex., ”hon sade...”. Även denna typ av diskursproblem är relativt ovanlig och är associerad med viss psykopatologi, i synnerhet bordelineproblematik (t.ex. Dozier, Stovall & Albus, 1999; van IJzendoorn & Bakermans-Kranenburg, 1996).
Intervjumetoden erbjuder inte bara en möjlighet att kategorisera den nuvarande koherensen i en diskurs, utan även att uppskatta i vilken utsträckning en individ med svår bakgrund har lyckats mentalt integrera dessa svårigheter på ett psykologiskt förtjänstfullt sätt, eller att ”förvärva trygghet”. Detta anses vara fallet när en person öppet och objektivt berättar om svårigheterna utan att motsäga sig själv. Framgångsrik terapi utgör en av de vägar varigenom individen kan förvärva trygghet. En av frukterna av förvärvad trygghet är att föräldern blir mer känslig i förhållande till sina barns behov, och i förlängningen att sannolikheten att barnet blir tryggt ökar. Trots den terapeutiska jargong som många newagare anlagt har vi dock inte observerat personer med hög nyandlig orientering som klassificerats som förvärvat trygga.
Mot denna bakgrund är det av vikt att man inom den traditionella terapeutiska sfären även kan attrahera problemtyngda personer med mer nyandlig livsorientering. Att som mina akademiska kolleger på konferensen vid ”Open University” förskjuta nyandlighetens belackare till garderoben tycks alltså ej tjäna ett gott syfte i det långa loppet. Tvärtom kan vi i så fall förvänta oss att den nyandlige fortsätter att knapra i sig dyrbara placebopiller från det alternativa medicinskåpet och därmed riskerar att förbli i ett tillstånd av underdiagnosticerat lidande.
/Pehr Granqvist, FD i psykologi, Uppsala universitet.
P Granqvist (Granqvist, P. (2004).
New Age och psykologin: Myten om öppenhet och tolerans. Psykologtidningen, 7, 16-18.
|
|
| |
|
|
|
|
|
