 |
|
En debatt om ateism, humanism och kristen tro utspelas i tidningen Dagen i februari 2006 i fem ronder, och på Humanisternas hemsida i tre ronder till.
Debattanterna är chefen för den kristna tankesmedjan Civitas, Lars F Eklund, och Humanisternas ordförande Christer Sturmark.
Debattartikel av Lars F Eklund: Ateismens illgärningar förskräcker
Sverige behöver en debatt om ateismens illgärningar, och den behövs nu. Den ganska intensiva debatt om ”religionens roll” som pågår i vårt samhälle gör det lätt att förbise att den, åtminstone i makt och inflytande, snabbast växande grundåskådningen i Sverige är ateismen. Antingen dess teoretiska version, eller blott den praktik som följer av ideologisk sekularism. Det är därför dags att vi påminner oss om, att just ateismen som tillämpad livsåskådning är den åskådning som har i särklass flest oskyldiga människors liv på sitt samvete, och en modern historia kantad av besinningslösa angrepp på de mänskliga rättigheterna.
I de av den ”vetenskapliga ateismen” präglade kommunistiska staterna - i Sovjet, Kina, Nordkorea, Rumänien, Albanien, Kambodja och andra - mördades miljoner. Just ateismen användes systematisk för att bryta ned etiska spärrar och legitimera övergreppen. Föga förvånande hörde troende och prästerskap från olika religioner till de mest förtryckta. Så är det ofta än i dag. Det må vara katoliker i Vietnam, buddhister i Tibet eller någon annan grupp.
I nazisternas Tredje riket banade fientlighet mot traditionell religion och naturrätten, parad med socialdarwinism, rasbiologi, nietzscheansk och ateistisk övermänniskokult samt Blut und Erde - mystik, vägen för det värsta folkmord mänskligheten skådat. Men det handlar inte bara om de totalitära regimerna. Så enkelt är det inte. Under till exempel president Calles ”liberala” och sekularistiska regim i Mexico i början på 1920-talet bedrevs en hätsk religionsförföljelse, som för övrigt kom att utgöra bakgrunden till Graham Greenes roman ”Makten och Härligheten”.
Kyrkor, skolor och sjukhus konfiskerades och stängdes, religionsundervisning förbjöds, präster och lärare landsförvisades eller fick samma rättsstatus som kriminella och mentalsjuka, de kristna fackföreningarna förbjöds och tusentals män och kvinnor fick plikta med livet för att de inte övergav sin tro. Allt för Framåtskridandets och Upplysningens skull. I vår tid försöker den ideologiska sekularismen att nagga religionsfriheten, yttrandefriheten och det fria valet av utbildning i kanten.
Exemplen kunde mångfaldigas, från franska revolutionens ”förnuftsdyrkan” och blodbad på hundratusentals, fram till våra dagar. Marxism, nazism och kulturradikal, sekularistisk, liberalism. I dessa på ytan – och en bra bit in på djupet – så diametralt olika åskådningar finner vi ändå en gemensam kärna: teoretisk och praktisk ateism.
Dess företrädare har förnekat människans värdighet såsom skapad i Guds avbild, och kanske därför människolivets okränkbarhet. De har alla attackerat människans naturliga rätt till liv, religionsutövning, föreningsfrihet och fritt utbildningval så fort det passat dem. De har attackerat äktenskapet och familjen, som institutioner och som naturliga gemenskaper. De har försökt undergräva och skada relationerna mellan barn och föräldrar genom organisationer som Komsomol och Hitlerjugend, eller genom ideologisk kontroll av alla skolor. Det är alltid samma visa. Inte nog med det: I bakgrunden har vi ateismens problematiska förhållande till kunskap och vetenskap.
Det är ju inte de förment oförnuftiga religionerna som gett oss kvasivetenskapliga teorier som socialdarwinism, rasbiologi, Lysenkos ärftlighetsteori eller historiematerialism! Det är den tillämpade ateismen som gjort det. Genom att a priori avvisa både uppenbarad religion och teistisk filosofi, så krymps godtyckligt förnuftets räckvidd, och därmed horisonten för mänskligt vetande. Så krymps också utrymmet för filosofisk och etisk kritik av förment vetenskapliga teorier. Det har fått resultat. Många människor har fått betala priset.
Precis som ateismens politiska illdåd mot de mänskliga rättigheterna och mot att det fria samhället glömts, tycks allmän amnesi också råda om hur relationerna mellan religion, ateism och vetenskap egentligen sett ut under historien. Det är hög tid för en informationskampanj.
Lars F Eklund
- Direktor för Civitas
Replik av Christer Sturmark: Total begreppsförvirring om ateism
Lars F. Eklund skriver om ”ateismens illgärningar” i en debattartikel i Dagen 27 januari. Tyvärr råder total begreppsförvirring i Eklunds artikel. Eklund tycks inte ha en aning om vad ordet ”ateism” betyder. Dessutom blandar han ihop det med ideologiska föreställningar, som till exempel kommunism och liberalism. En sådan sammanblandning är fullt i klass med att blanda ihop begreppet ”troende” med ideologin nazism, vilket ingen någorlunda ordnad person skulle göra.
Låt oss börja med att reda ut begreppen: Ateism är ingen ideologi eller tro. Det är en icke-tro, och som sådan helt odramatisk, utan några som helst konsekvenser eller vidhäftade värderingar.
Ordet ateist är sammansatt av prefixet a- och ordet teist som betyder ”gudstroende” (av ordet theos, grekiska för ”gud”). Prefixet a- betyder här ”icke”, eller ”inte” och används på samma sätt som i asynkron (i motsats till synkron), asymmetrisk (i motsats till symmetrisk).
Låt mig förtydliga: Somliga tror på Storsjöodjuret, jag gör det inte. Man skulle således kunna kalla mig ”a-storsjöist”. Så hade jag kallats, om vår kultur hade haft ett behov av att namnge de som inte tror på Storsjöodjuret. På samma sätt är jag ”a-teist”.
En ateist tror alltså inte på det övernaturliga väsen som kristendomen (och andra religioner) kallar gud. Ateistens hypotes är att gudar inte existerar. Varken mer eller mindre.
Ateism är alltså en rent epistemologisk (kunskapsteoretisk) ståndpunkt, inte en ideologi. Till ateismen kan varken värderingar, moraluppfattningar eller illdåd kopplas. Att inte tro på Storsjöodjuret förknippas inte heller med några illdåd, moraluppfattningar eller andra värderingar.
Eklunds påstående att ”ateismen är den livsåskådning som har i särklass flest oskyldiga människors liv på sitt samvete” är således grundlöst, bisarrt och fullständigt osant. Dessutom glömmer Eklund passande nog bort att de flesta av nazismens bödlar var kristna.
En tro på någon gud med åsikter om hur vi ska leva (eller ett Storsjöodjur som har uppfattningar om hur vi ska leva) kan däremot rent principiellt resultera i illdåd. De som inte lever som tron lär, kan ju straffas. Tron på en gud har tyvärr också resulterat i en rad illdåd i historien (kyrkans teologiska stöd till apartheidideologin i Sydafrika eller folkmordet i Rwanda för att nämna några exempel).
Tron medför uppfattningar om hur vi ska bete oss mot varandra. Icketron gör det inte. Ateismen är definitionsmässigt ingen ideologi. Däremot är humanismen en ideologi och en livsåskådning. Humanister är dessutom i regel ateister (några kallar sig agnostiker).
Humanismen ser världen som naturlig, det vill säga utan övernaturliga inslag. Världen är i stort sett som den verkar vara. Mycket återstår att upptäcka och förklara, men humanisten menar att dessa förklaringar är, och kommer att vara, naturliga i motsats till övernaturliga.
Humanismen står för en livssyn byggd på förnuft, medmänsklighet, tolerans och ansvar.
Eklund har rätt på en punkt: En humanist tror inte att människan är skapad till guds avbild. Jag noterar Eklunds retoriska trick: Han skriver att ateismen förnekar detta, som om det vore en sanning som förnekas. Så är det förstås inte. Men samma retorik kan vi notera att Eklund förnekar att människan är en varelse på jorden på samma biologiska villkor som andra varelser.
Den narcissistiska och självgoda idén att människan står över alla andra levande varelser på jorden och i universum, den delas inte av Humanismen. Inte heller den paranoida föreställningen att vi är speciellt utvalda av ett övernaturligt väsen.
När Eklund talar om ”ateismens problematiska förhållande till kunskap och vetenskap” så förnekar han sig inte.
Han räknar upp några felaktiga vetenskapliga teorier ur historien (som Lysenkos ärftlighetsteori och de rasbiologiska teorierna som var populära på 30-talet).
Dessa teorier har i den vetenskapliga utvecklingen falsifierats och ersatts av mer korrekta vetenskapliga teorier, i takt med att ny empiri och nya kunskaper erövrats. Eklund glömmer dock att kyrkan envist hävdade att solen kretsade runt jorden. Han glömmer att många av dagens kristna fortfarande tror att människan skapades för sextusen år sedan. Detta trots att alla evidens visar något annat. Det är alltså inte vetenskapen, utan teologin som har svårt att anpassa sig till ny kunskap.
Religionens och kyrkans illdåd i historien känner vi alla till. Det vore intressant att få ta del av illdåd som begåtts i humanismens namn.
Mig veterligen existerar de inte.
Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna
Replik av Eklund: Ateism har banat väg för massmord
Humanister är i regel ateister, säger Christer Sturmark. Det är inte sant. Det finns olika humanismer. Vi har den klassiska, representerad av Marcus Aurelius. Vi har den kristna, representerad av Erasmus och, i vår tid, Jacques Maritain. Vi har upplysningshumanismen, exemplifierad av John Locke, som verkligen inte var ateist. Det är historiskt sett de stora grupperna.
Sturmark tillhör, likt en gång Feuerbach, den lilla grupp ateister som kallar sig humanister. Denna del av humanismen är den minsta. Därför ger det ett komiskt intryck när Sturmark kallar sig ordförande för ”Humanisterna”, som om han på något sätt representerade alla humanister. Det är som om någon sektledare skulle kalla sig ordförande för ”demokraterna”. Detta noteras då Sturmark bedrägligt glider mellan att tala för ateismen respektive humanismen, beroende på vad som gagnar hans sak. Det var ateismen jag varnade för –inte humanismen.
Sturmark tycker inte ateismen kan lastas för brott. Det kan den. Bolsjevismen, nazismen, den sekulära liberalismen –alla har de ateism och filosofisk materialism som grundval. De förnekade existensen av Gud och gudomliga etiska lagar som förbjuder till exempel mord. Detta banade väg för massmord i stater där detta perspektiv härskade. Det är ett historiskt faktum –inte en abstrakt spekulation. Det innebär inte att ateism med nödvändighet leder till massmord. Men de regimer som begått de största brotten mot mänskligheten har rent faktiskt haft ateismen som filosofisk bas. Den åberopades av dem.
Sturmark säger att ateismen inte är en ”ideologi”, utan en epistemologisk ståndpunkt. Det är fel. Den aktuella epistemologiska frågan handlar om huruvida det går att ha kunskap om immateriella, övernaturliga väsen, i den mån sådana existerar.
En strikt positivist, som Sturmark verkar vara, skulle säga att bara sådana utsagor som går att verifiera eller falsifiera empiriskt legitimt kan beskrivas som sanna eller falska. Bara empirisk vetenskap ger kunskap. Med det synsättet kan vi inte veta något om någon Gud, för inga bevis finns.
Men positivismens eget krav på kunskap går i sig inte att verifiera eller falsifiera empiriskt. Det når alltså inte upp till sitt eget krav på riktig kunskap ! Att säga att bara empirisk vetenskap ger kunskap är således inte en ”vetenskaplig” utsaga ens enligt positivismens egna dogmer, utan en filosofisk eller ideologisk dito.
Om Sturmark sedan på basis av sitt ideologiska val av epistemologi säger att han inte ”tror” att det finns övernaturliga väsen, det vill säga att han är ateist, så har han gått bortom epistemologin, som handlar om vad vi kan veta, inte om vad vi tror. Ateism är inte bara epistemologi eller ”icke-tro”, utan en ”trosuppfattning” med sakinnehåll.
Liknelsen mellan Gud och Storsjöodjuret håller inte. Om Storsjöodjuret finns eller inte är en rent empirisk fråga. Töm sjön, så får vi se. Men med frågan huruvida en Gud i form av ett övernaturligt immateriellt väsen finns, så är det inte på samma sätt eftersom de empiriska naturvetenskapernas metoder helt enkelt inte kan ”fånga” eller belägga existensen av ett helt immateriellt övernaturligt fenomen även om det finns. Metoderna kan inte hantera ett sådant objekt ! Det kan däremot filosofin i form av Thomas av Aquinos naturliga teologi. Det är inte mycket kunskap vi kan få den vägen - men tillräckligt mycket för att visa ohållbarheten i Sturmarks resonemang.
Helt huvudlös blir Sturmark när han påstår att de falska teorier som fötts ur en ateistisk kontext förkastats på grund av vetenskapliga framsteg och ny empiri. Historiematerialismen, rasbiologin med flera har inte förpassats till historiens skräphög till följd av ”ny empiri”. Teoriernas brister var uppenbara och påpekades redan då de var nya av filosofer och vetenskapsteoretiker. Men de levde vidare genom de främst ateistiska regimer som skyddade dem och stödde dem av ideologiska skäl. Under tiden ledde de till stort lidande och död för många människor.
Även om Sturmark haft rätt, så skulle människor lidit och dött innan teorierna hunnit korrigeras, därför att just de etiska normer som kunde hindrat eländet saknades hos regimerna. För den utrensade eller tvångssteriliserade framstår Sturmarks förtröstan på vetenskaplig självkorrigering som ett hån. Det är inte små mängder smörja Sturmark levererar. Att ”kyrkan” skulle stött apartheid torde komma som en överraskning för Desmond Tutu och miljoner andra.
Att ”de flesta av nazismens bödlar var kristna” skulle ha överraskat både Himmler, som krävde att SS-medlemmar tog avstånd från kristendomen, och Goebbels, som sade att kyrkan och påven var värre fiender än amerikaner och engelsmän. Myten att kyrkan stått bakom folkmordet i Rwanda är befängd. Hundratusentals kristna, främst katoliker, mördades. Skulle kyrkan iscensatt ett folkmord på sig själv ?
Visst fanns det nominellt kristna bland bödlarna. Dopet är ingen vaccination mot använda sin fria vilja till att göra ont. Att Sturmark missar detta är kanske inte konstigt. Idéhistoriskt sett är det ju den kristna traditionen –inte ateismen- som betonat människans fria vilja, förnuft och personliga ansvar. Universiteten, distinktionen naturligt - övernaturligt, naturvetenskaperna, den kunskapsteoretiska medvetenheten, allt är produkter av kristendomens intellektuella arv från den medeltida skolastiken. Här finns mycket att lära. För Christer Sturmark, men också för de få kristna som faktiskt tror att jorden bara är 6 000 år gammal. Rodney Starks bok The Victory of Reason, Random House 2005, är en bra startpunkt.
Lars F Eklund
Replik av Sturmark: Ateism anklagas med retorisk bluff
Eklund har förstås rätt på en punkt: Det finns många som kallar sig humanister. I övrigt har han huvudsakligen fel. Men låt oss börja med humanismen. I Sverige kan ”humanist” betyda flera saker. Många menar med ”humanist”, någon som har studerat humaniora på universitetet, ofta i motsats till naturvetenskap eller teknik/ingenjörskonst. Det är inte i den meningen vi använder begreppet. Inte heller ”humanisten” som en allmänt snäll människa som bryr sig om andra människors väl o ve. Det gör förhoppningsvis både de flesta kristna och de flesta ateister. Däri skiljer vi oss inte åt.
Den humanism vi talar om är humanismen som livsåskådning, den humanism vars rötter går tillbaka till antikens grekland, via renässansen, upplysningstanken till dagens sekulära och rationella livsåskådning som kallas humanism.
Den bärande linjen sedan antikens dagar är att vår existens handlar om vår relation till andra människor, till konst och kultur och till den verkliga världen runt omkring oss. Den handlar inte om vår relation till ett övernaturligt väsen kallat ”gud”. Som humanist i denna mening, kan man kalla sig ateist eller agnostiker, det saknar relevans. Men humanismen har ingen religiös dimension. Det internationella begreppet ”humanism” förstås normalt på detta sätt, vilket också framgår av vår internationella paraplyorganisation International Humanist and Ethical Union (www iheu.org).
Det ger ett komiskt intryck när Eklund kritiserar att ”Sturmark kallar sig ordförande för Humanisterna, som om han på något sätt representerar alla humanister”. Jag ”kallar” mig inte ordförande för Humanisterna, utan är ordförande för Humanisterna, vederbörligen vald på ett årsmöte av förbundet vars namn är vederbörligen inregistrerat. Möjligen noterar han inte att Humanisterna inleds med stort ”H”. Givetvis kan man kalla sig humanist, utan att vara medlem i Humanisterna. Vi tillämpar inte den tvångsanslutning som Svenska kyrkan gör, då döpta barn automatiskt blir medlemmar innan de självständigt kan göra ett eget val.
Vidare hävdar Eklund att jag bedrägligt glider mellan ateism och humanism. Inte alls. Som jag påpekade är ateism enbart hypotesen att det övernaturliga väsen som kristna kallar ”gud” inte existerar.
Att varna för ateismen är som att varna för att inte tro att det ligger en engelsk thékanna i omloppsbana runt månen. Kort sagt, varningen är svår att ta på allvar.
Eklund skriver att ”ateismen förnekar existensen av gud och gudomliga etiska lagar som förbjuder massmord”. Han använder återigen ett skickligt ett retoriskt trick, men ack så innehållslöst.
Det är sant att ateismen ”förnekar existensen av gud”. Härav följer rent logiskt att ateismen förnekar ”gudomliga etiska lagar som förbjuder massmord”. Detta är en truism. Men det följer inte att ateismen förnekar ”etiska lagar som förbjuder massmord”.
Här vill Eklund att vi ska gå i fällan. Låt mig vara övertydlig för säkerhets skull: Så här vill Eklund försöka lura läsaren att resonera:
Premiss: ”Kalle förnekar existensen av en thékanna i omloppsbana runt månen och thékannans etiska lagar som förbjuder massmord”
Slutsats: ”Kalle vill tillåta massmord.”
Den slutsatsen följer inte av premissen. Kalle kan både förneka thékannans existens och vara motståndare till massmord.
Sanningen om ateismen är den att inga moralkonsekvenser, varken goda eller dåliga, följer av att inte tro på gud eller thékannor.
Humanismen (låt oss säga den ateistiska varianten av begreppet, för att honorera Eklunds korrekta påpekande) menar dock att det finns etiska lagar som för med sig moraliska konsekvenser, bland annat att massmord är oacceptabelt.
Eklund tror att det finns gudomliga etiska lagar. Jag undrar om Eklund anser det fel att mörda för att gud säger att det är fel, eller om gud säger att det är fel för att det faktiskt är fel att mörda?
Om Eklund undviker mord enbart för att gud säger att det är fel, verkar det vara riskabelt att arbeta i Eklunds närhet. Tänk om han tappar tron? Tänk om det dyker upp ett annat övernaturligt väsen med ännu större skägg i Eklunds sinne som säger något annat?
Men om Eklund anser det fel att mörda i alla fall, oavsett vad gud säger till honom (vilket jag tror är fallet), då har ju Eklund en moral oberoende av gud.
Eklund låter bli att mörda för att han tycker det är fel, inte för att gud säger det. I sin förlängning är detta beslut alltså oberoende av guds existens.
Dessutom är det ju märkligt, om det hade funnits gudomliga lagar som förbjöd mord och andra illdåd, att så många människor mördats och förtryckts i guds namn genom historien? Betydligt fler än de illdåd som begåtts av människor som kallat sig ateister.
Resonemanget ovan visar med all önskvärd tydlighet att ateism inte är en ideologi. Eklund uppehåller sig också vid den epistemologiska frågan om huruvida det går att ha kunskap om övernaturliga väsen, i den mån de existerar. Givetvis kan man det. Det räcker med att de visar upp sig på ett kontrollerbart sätt.
Eklunds kritik av positivismen faller också platt. Givetvis kan man säga att vi inte kan ha kunskap om något alls. Hur vet jag att bordet jag sitter vid existerar? Hur kan jag lite på mina sinnesintryck? Tänk om hela världen är en illusion? Hur vet jag om Eklund är en tänkande varelse som jag själv? Hur vet jag ens om jag själv är en tänkande varelse eller ens existerar?
Ska vi ta debatten på den nivån, tror jag vi hamnar i en fullständigt meningslös dialog.
Eklund tycker att liknelsen med Storsjöodjuret inte håller. Han menar att det räcker att tömma sjön på vatten för att bevisa att det inte existerar. Men det går inte med gud. Här har han uppenbart också fel. Storsjöodjuret kan vara ute på promenad just den dagen då vi tömmer sjön på vatten. Eller på semester i en annan sjö. Så det bevisar ingenting.
Eklund missar helt den kunskapsteoretiska asymmetri som råder mellan att bevisa existens och att bevisa ickeexistens. Det förstnämna är möjligt, det sistnämnda är omöjligt.
Om Eklund tror att det finns tomtar under stubbar i skogen, så tror jag inte det. Kan jag bevisa det? Naturligtvis inte. Först måste jag undersöka alla stubbar i hela världen. Sen måste jag bevisa att jag inte missat någon stubbe. Detta är omöjligt.
Kan Eklund bevisa att det finns tomtar? Ja, det är mycket enkelt. Det räcker att visa upp en enda tomte, så är saken klar.
Bevisbördan ligger således hos den som tror på existens, inte den som inte gör det. Detsamma gäller en eller flera gudar.
Eklund fortsätter att kritisera felaktiga vetenskapliga teorier i historien. Varför talar inte om de vetenskapliga teorier som kyrkan förkastat och fortfarande förkastar, trots överväldigande empiri?
Vetenskapen är ödmjuk inför sina felsteg, det är sällan religionerna. Det är dock riktigt att historiska ideologier har försvarat felaktiga vetenskapliga teorier av ideologiska skäl. Det är skamligt, men det har inget med ateism att göra. Menar Eklund att kyrkan inte har agerat på ett liknande sätt? Lite självinsikt skulle kanske inte skada.
Riktigt stötade blir det när Eklund skriver att ”För den utrensade eller tvångssteriliserade framstår Sturmarks förtröstan på vetenskaplig självkorrigering som ett hån”.
Jag undrar vad Eklund säger till de kvinnor som brändes på bål som häxor i guds namn? Eller de som torterades under inkvisitionen? Eller de kyrkor (lyckligtvis inte alla) som med teologiska argument försvarade apartheidregimen i Sydafrika, som ledde till många svartas förtryck och död? Jag är rädd att Eklunds resonemang skulle framstå som ett hån för dessa människor om de fått leva.
Avslutningsvis vill jag säga att humanismen (den ateistiska varianten) betonar människans fria vilja, förnuft och personliga ansvar.
”En dag ska solen lysa över fria människor, som inte följer någon annan herre än sitt eget förnuft”. Så skrev Condorcet redan 1795. Det är en lång bit kvar. Och så var det boktips. The victory of Reason är en intressant bok. Liksom Why I am not a Christian av Bertrand Russel.
Slutligen ett citat på vägen:
“The fact that a believer is happier than a skeptic is no more to the point than the fact that a drunken man is happier than a sober one.”
- George Bernard Shaw
Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna
Replik av Eklund: Ateister väljer okunskap som metod
De flesta humanister, från antiken till i dag, var och är troende eller filosofiska teister. Sturmark med kumpaner försöker stjäla begreppet och göra det synonymt med deras egen lilla föreställningsvärld. Historieförfalskande och patetiskt. Den moderna ateismen uppträdde inte i ett vakuum, utan i en konkret värld vars utbredda övertygelse om Guds existens och gudomliga etiska lagar de bekämpade med propaganda, indoktrinering och naket våld. I Sovjet, i Nazityskland, i Kambodja etcetera. Rent konkret förnekade ateisterna de etiska lagar som för de flesta andra sätter spärrar för handlandet, och de handlade i enlighet med det förnekandet. Ateismen rev ned, och banade väg för mord. Därav ateismens skuld.
Man kan ha kunskap om etiken utan att tro på Gud. Det är ju naturrättens fundament, och innebär att man kan inse det goda och handla rätt oberoende av tro. Men etiken existerar inte oberoende av Gud, eftersom inget existerar oberoende av Gud. Gud har skapat och vidmakthåller allt. Det säger jag inte som en trosutsaga, utan som en ontologisk realitet vi kan ha filosofisk kunskap om. Det som är orätt är det inte för att Gud ”sagt” det, utan för att det verkligen är orätt, givet vår natur och världens beskaffenhet. Men de sakerna, i sin tur, är inte oberoende av Gud, Skaparen.
Positivismens problem är inte, att empiri inte skulle ge kunskap. Att det finns en värld vi når kunskap om via våra sinnen är vi ense om. Problemet är, att positivismen säger att experimentell naturvetenskap är den enda vägen till verklig kunskap, utan att själv kunna förklara varför det skulle vara sant. Den stänger irrationellt och godtyckligt dörren till kunskap som kan vinnas på andra sätt, till exempel genom filosofins grundläggande principer som icke-kontradiktionsprincipen och genom ontologiska analogier.
Med deras hjälp kan vi veta saker om sådant som man inte kan studera med naturvetenskapernas metoder, exempelvis Guds existens. Se till exempel W. Norris Clarkes verk The One and the Many, Notre Dame 2001.
Empiriska metoder räcker för att hitta Storsjöodjuret. Missar man det för att det sitter med Loch Nessodjuret på puben i Glasgow, så har man bara ställt instrumenten på fel ställe. Vad avser Guds existens, så hjälper det inte var Du än ställer instrumenten. Dock finns det andra typer av bevis.
Jag med många anser att Guds existens, i kristen mening, är filosofiskt demonstrerbar. Sturmark påstår att Gud inte finns, men bygger påståendet på metoder som inte skulle kunna visa på Gud, även om Gud finns. Det är självvald okunskap. Man måste välja en metod som är adekvat för objektet. Så länge han inte gör det, är det han själv som drabbas av de egna argumenten om bevis för existens. Han förfäktar ju en ståndpunkt vars riktighet enligt honom själv inte går att bevisa! Snacka om att gå vilse i pannkakan.
Sturmark citerar till slut Condorcet. Det är ett intressant val, eftersom denne satt i den franska revolutionära nationalförsamling som såg till att giljotinen och exekutionsplutonerna tog hand om tiotusentals av dem som inte delade dess idéer. Över dem skulle solen aldrig mer lysa, tydligen. En fin ”humanistisk” förebild.
Citatet kan förresten inte vara från 1795, eftersom Condorcet dog redan 1794. Ja , om det inte skett något övernaturligt, förstås...
Lars F Eklund
Replik av Sturmark: Kristna nyfundamentalister saknar omvärldsanalys
Eklund tror att det svenska förbundet Humanisterna försöker ”stjäla” humanismen. Han kallar det historieförfalskande och patetiskt. Stora ord från en kyrkans man, vars ideologi genomgående har förfalskat verkligheten genom hela historien.
Eklund tycks lyckligt ovetande om den internationella humanistiska rörelsen (International Humanist Ethical Union, www.iheu.org) som representerar den humanistiska livsåskådningen över hela världen. Så det svenska förbundet har knappast stulit humanismen. Kanske Civitas behöver ägna sig åt lite omvärldsbevakning.
Dessutom börjar Eklunds argument uppenbarligen tryta, eftersom han börjar upprepa sina tidigare inlägg i debatten. Sovjet och Nazityskland återkommer således. Eklund lever fortfarande i vanföreställningen att ateismen banar väg för mord. Jag bemötte detta redan tidigare i debattserien.
Hans argument blir inte mer sanna för att de upprepas, den taktiken är kyrkans, inte humanismens. Därför hänvisar jag bara till tidigare svar på detta. Riktigt verklighetsfrämmande blir det när han säger att ”Gud har skapat och vidmakthåller allt. Det säger jag inte som en trosutsaga, utan som en ontologisk realitet vi kan ha filosofisk kunskap om”. Jag rekommenderar att Eklund läser någon grundläggande bok i kunskapsteori.
Vi är nog eniga om att det är mycket vi inte kan ha filosofisk kunskap om, men att vi i dagsläget äger filosofisk kunskap om gud är rent nonsens. När det gäller den kunskapsteoretiska asymmetrin som råder mellan bevis av existens och ickeexistens, börjar poletten trilla ner. Men bara halvvägs: Eklund har rätt i att empiriska metoder räcker för att hitta Storsjöodjuret. Men de räcker inte för att bevisa dess ickeexistens. När vi söker Storsjöodjuret i hans egen sjö, samtidigt som han semestrar i Loch Ness, så har vi ställt instrumentet står på fel ställe. Det är korrekt.
Problemet är att försöket att bevisa hans ickeexistens alltid kan ifrågasättas med att instrumentet har stått på fel ställe. Det går aldrig att bevisa att alla tänkbara ställen är testade med instrumentet. Vi kan alltid ha missat det rätta stället.
Det omvända är dock lätt: Det enkelt att bevisa Storsjöodjurets existens. Det räcker att ställa instrumentet på ett enda ställe, nämligen rätt ställe. Detta är själva essensen i den kunskapsteoretiska assymetrin.
Eklund menar också att jag förfäktar en ståndpunkt (den vetenskapliga metodens giltighet) som inte kan verifiera sig själv. Metoden kan inte bevisa sin egen giltighet.
Eklund har återigen rätt. Jag kan inte bevisa den vetenskapliga metodens korrekthet, på samma sätt som Eklund inte kan bevisa sin egen existens. Så vem debatterar jag med egentligen? Resonemanget är som synes ofruktbart.
Den vetenskapliga metodens resultat är dock testbara. Antingen fungerar de, eller också fungerar de inte. Det är själva poängen med tillämpad vetenskap.
Eklund reagerar också över att jag citerar Marquis de Condorcet. Det är riktigt att han satt i den franska revolutionära nationalförsamlingen, som organiserade resningen mot kyrkans och överhetens förtryck. Dock tillhörde Condorcet de moderata revolutionärerna girondisterna, inte jakobinerna, som eftersträvade en långt mer djupgående revolution. Girondisternas grundtanke var att alla nationer skulle vara självständiga demokratier.
De flesta girondister halshöggs av jakobinernas exekutionsplutoner i giljotinen. Condorcet lyckades fly och hålla sig undan till den 29 mars 1794, då han dog av svält och/eller utmattning (möjligtvis självmord för att slippa bli tillfångatagen) i sitt gömställe.
Condorcet var också matematiker och ledamot av franska akademien och vetenskapsakademien. Han lämnade flera viktiga bidrag till teorin om demokrati, bland annat juryteoremet (se tex tidskriften ”Politisk Filosofi” Nr 2001).
Under sin sista tid skrev han sitt viktigaste arbete, Esquisse d'un tableau historique des progrès de l'esprit humain (”Skiss till en historisk översikt över det mänskliga förnuftets framsteg”).
Med Condorcet kom framstegstanken att demokratiseras och politiseras. En fin humanistisk förebild alltså.
Slutligen, Eklund misstänker att något övernaturligt ligger bakom ett citat av Condorcet daterat 1795, trots att Condorcet själv dog redan 1794. Jag förstår att det hos den religiöst troende Eklund är en ren instinkt att åberopa något övernaturligt så fort man inte förstår sammanhanget.
Men som i många andra fall, kan fenomenet förklaras helt naturligt, tack vare modern vetenskap och teknologi.
Tryckpressarna var nämligen uppfunna vid den här tiden, och böcker kunde i vissa fall komma ut efter författarens död, utan gudomlig inblandning.
Citatet är hämtat ur Condorcets sista verk (se ovan). Boken utkom år 1795, året efter Marquis de Condorcets död.
Voilá!
Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna
Replik av Eklund: Filosofin möjliggör kunskap om Gud
Christer tycker jag verkar okunnig om den humanistiska ”internationalen” som enligt honom representerar ”den humanistiska världsåskådningen”. Komiskt. Det är ju i själva verket så, att den organisationen bara representerar en viss, bestämd humanistisk riktning bland flera och de har inget mandat att definiera vad som konstituerar humanism.
Det är just anspråket att representera humanismen, i bestämd form singularis, som inte bara är sakligt fel, utan som ger ett direkt löjeväckande intryck. För mig, som verkar i ett institut i den kristet humanistiska traditionen, framstår uteslutandet av troende som Erasmus, Thomas More och Bartholomeo de las Casas - eller i vår tid Jacques Maritain, Edith Stein, Charles Malik och Martin Luther King - ur humanisternas skara såsom överskridande det rent befängdas gräns.
Dessutom tycker Christer att kyrkans ”ideologi” förfalskat verkligheten genom hela historien. Här förutsätter han nog det som skulle bevisas, försiktigt uttryckt. Och han har fel. Kyrkans lära om världsalltet såsom skapat, objektivt existerande, icke-magiskt, kontingent, intelligibelt, begränsat, undersökningsbart och så vidare, har ju i själva verket varit och förblir en förutsättning för hela det av Christer så, med rätta, omhuldade naturvetenskapliga projektet. Det tog sin början vid hög- och senskolastikens katolska universitet med gestalter som Grosseteste, Albertus Magnus, Buridan med flera.
Naturvetenskaperna såsom systematiskt bedriven verksamhet hade helt enkelt aldrig börjat existera utan kristendomen, och tvärtemot vad i efterhand konstruerade påhitt gör gällande, så har den katolska kyrkan alltid varit en gynnare av vetenskaperna. Detta är idéhistoriska realiteter. Artigas, Heilbronn, Jaki–litteraturen om detta är omfattande och växer i den vetenskapshistoriska forskningen.
Christer tycker att jag skall läsa en grundbok i kunskapsteori. Det kanske vore bra att gå tillbaka och göra det, så jag förbättrar min förståelse av hans rudimentära kunskaper på området.
Under tiden kan väl Du, Christer, läsa några verk om ontologi i den aristotelisk-thomistiska traditionen, så kan vi snacka så kallade Gudsbevis sen? Det förefaller mig finnas några kunskapsluckor där, som Du bör fylla i innan vi tar den diskussionen. Du säger att ”vi” idag inte har filosofisk kunskap om existensen av den som kristna kallar Gud. Det som står klart är, att Du inte har det. Men lika lite som Du representerar humanismen i andra frågor, lika lite representerar Du mänskligheten i denna.
Envist tuggar sen Christer på om, att icke-existens inte går att bevisa med naturvetenskapliga metoder. Vad han i flera replikskiften missat, är att jag aldrig påstått nåt annat. Vad han därtill obegripligt nog missar är att det är för den tes han själv förfäktar - Guds ickeexistens - som detta är ett problem, eftersom han låser sig själv till de metoderna. Men det finns hjälp, som jag antytt ovan, nämligen genom ontologin.
Den vetenskapliga metodens korrekthet - i förhållandet till relevanta objekt, nota bene - går nämligen att verifiera. Men inte med just den metoden själv, utan med filosofins hjälp. Samma filosofi som möjliggör kunskap om Gud. Och om att vi själva finns. Kanske värt en titt?
Så avslutningsvis till Condorcet. Christer vill göra gällande att han var en hyvens mjukis. Kanske det. Men har var, trots allt, girondist.
Girondisterna startade kriget 1792 mot Österrike, vilket störtade hela Europa i död och elände. Girondisterna införde - i sant humanistisk anda, får man förmoda- giljotinen. De stödde förtrycket av katolikerna, varav tusentals fick sätta livet till, många fördrevs ur sitt hemland, kloster plundrades och konfiskerades, skolor stängdes etc. Genom Charlotte Corday visade de dessutom, att de inte var främmande för lönnmordet som politisk metod. Visst - girondisterna kanske framstår som humanister i jämförelse med jakobiner och andra på ”Berget”. Men det säger kanske mest om jakobinerna ? Om Condorcet vet vi i alla fall en sak säkert: Han valde umgänge dåligt.
Vad avser slutkommentarerna från Christer om Condorcet - citatet och det övernaturliga, så kan vi bara dra en slutsats: På seloten är humor och ironi bortkastade godsaker.
Lars F Eklund
Slutreplik av Sturmark: Eklund saknar ödmjukhet inför sanningen
Det finns en risk att en debatt som denna pågår i evighet. Låt mig därför försöka sammanfatta:
Eklund tycks tro att jag gör anspråk på att representera alla humanister. Så är icke fallet. Jag representerar naturligtvis bara den sekulära humanistiska livsåskådning som vi har diskuterat ett antal vändor i denna debattserie. Något annat vore knappast rimligt.
Jag hoppas att Eklunds nyfundamentalistiska kristendom inte gör anspråk på att representera alla kristna. Då blir jag allvarligt oroad. Eklund påstår att ”Naturvetenskaperna såsom systematiskt bedriven verksamhet hade helt enkelt aldrig börjat existera utan kristendomen”. Man tar sig för pannan!
Eklund bedriver historierevisionism på ett sätt som skulle få David Irving att blekna i sitt fängelse i Österrike. Är möjligtvis namnet Aristoteles bekant? Eller Aristoteles fysik? Demokritos? Thales? Euklides?
Den grekiska antikens tänkare var ännu obefläckade av kristendomens vanföreställningar om synd, skuld och skam. Där, i den fria tanken, föddes naturvetenskapen.
Grekerna kallade denna bildningstradition för paideia (från grekiska, bildning). Romarna gjorde den snabbt till sin egen, och gav den det motsvarande latinska namnet humanitas, därav begreppet ”humanism” eller ”humaniora”.
Eklund återvänder också till kunskapsteorin, bland annat till ontologiska gudsbevis. Men han missar återigen poängen: Varken ateismen eller humanismen gör några absoluta sanningsanspråk angående guds existens. Ateisten säger inte ”Jag vet att gud inte finns!”. Hon säger ”min hypotes är att gud inte finns”. Återigen, därför att ickeexistens är obevisbar.
Det ideologiska bygge som Eklund bekänner sig till, har däremot absoluta sanningsanspråk: Han vet att gud finns, och påstår att filosofin bevisar det. Jag beklagar, men så är helt enkelt inte fallet. Det existerar inga ontologiska eller andra gudsbevis, som bevisar guds existens.
Då hade ju saken varit avgjort för länge sedan, eller hur?
Vad gäller Condorcet väljer Eklund samma argumentation som i andra delar av denna debatt: ”Guilt by association”. Låt oss bara konstatera att Condorcet lämnade viktiga bidrag till upplysningstanken och upproret mot kyrkans och överhetens förtryckarvälde.
Han var en man av sin tid, med allt vad det för med sig av både goda och dåliga sidor. Men kyrkans historia är inte precis fläckfri, när det gäller synen på mänskliga rättigheter, så den diskussionen blir en aning absurd.
Vad avser slutkommentaren kan jag bara konstatera att Eklund tar sig själv på för stort allvar. Han skriver att ”På seloten är humor och ironi bortkastade godsaker”. Konsten att ironisera föddes i antikens Grekland och brukar tillskrivas Sokrates, så som vi lärde känna honom genom Platons dialoger.
Uppfattade inte Eklund att hans ironi bemöttes med ironi i mitt svar?
Mellan raderna kunde man också ana att jag har en viss förkärlek för naturliga förklaringar framför övernaturliga. Det var mitt ironiska sätt att sammanfatta vad denna diskussion i grund och botten handlar om.
Halleluja!
Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna
|
|
| |
|
|
|
|
|
