haha, har svårt att hålla mig för skratt!
Snälla människa, vad är detta?
Betydligt bättre \"vetenskaps\"-parodi än vad ngn Strindberg i världen kan åstadkomma :)
Hur fasen kan man få en fil mag bara genom att skriva en massa strunt, Kristina?
Det är ju helt uppenbart att det finna allvarliga brister inom humanioran.
Förstår att du gav upp Olle!
Och jodå, jag har också en mycket fin akademisk titel:
Bachelor of Science in Mathematical Statistics
(kalla mig gärna \"Herr\" också! :)
Vad vi får fram beror alltså strikt av metoden. Hur metoden är konstruerad beror av människan. Detta gäller såväl olika tolkande metoder som olika kvantitativa metoder, dvs det finns ingen objektiv, från människan fristående metod som vi kan applicera på någon, från människan fristående, \"objektiv sanning\" eller hämta därute någonstans utan allt detta är mänsklig kunskapsproduktion, såväl våra metoder som våra kunskaper som produceras utifrån våra studieobjekt (lägg gärna märke till ordet studie\"objekt\"!)
Begreppet \"sanning\" och \"objektiv sanning\" är alltså problematiska inom vetenskapen. De används för att legitimera forskningens resultat samtidigt som just samma forskning och vetenskap klart visar att sådana fenomen som \"sanning\" och \"objektiv sanning\" inte finns.
Popper försökte lösa detta genom att kalla sanningen för \"provisorisk sanning\", dvs en sanning som ännu inte falsifierats. Ställt i ett längre, historiskt perspektiv blir dock även den provisoriska sanningen (vilket också ligger i dess begrepp) just inget annat än provisorisk eftersom den i en mängd fall falsifierats.
Därmed har sanningen blivit relativiserad. Ändå fortsätter vissa vetenskapsfundamentalister eller objektivister att hävda den objektiva sanningens existens. Andra forskare, vetenskapsrelativisterna eller subjektivisterna, hävdar å sin sida den subjektiva sanningens existens. I det sistnämnda fallet har vi en mängd samtidigt existerande sanningar, i det första en enda giltig sanning (bestämd av vem? etc). (vi vet vad de religiösa skulle svara på den frågan!)
Eftersom det inte finns någon vetenskapligt giltig definition av vad sanning är och vad den har med vetenskap att göra kan man betrakta den som ett metafysiskt begrepp och som en ad-hoc som lånar sig till vad som helst, både vetenskapliga resultat och religiösa hypoteser. Begreppet borde därför, enligt min mening, förpassas (det har andra ansett före mig) till de metafysiska grubbleriernas område så att man kunde ägna sig åt vetande och vetenskap istället för tro om \"sanning\".
Allt detta betyder dock INTE att jag anser att vi skall överge de vetenskapliga kriterierna, att vi inte skall redovisa våra egna tendenser i forskningen samt att vi inte skall öppet redogöra för valda teoriers och metoders problem, möjligheter och begränsningar. Tvärtom. Men när \"sanningen\" kommer in, då blir det grumligt och man undrar vem som så att säga ligger bakom den.
Bästa hälsningar
Kristina Nordqvist, Fil mag i historia
Dessvärre har jag behövt dela detta inlägg i två. Hoppas det går bra.
Det var intressanta punkter du ställde upp. Skulle gärna vilja säga något om dem.
1) Att vissa \"påstådda objektiva sanningar\" har visat sig inte vara några objektiva sanningar, betyder inte heller att det finns belägg för någon \"objektiv sanning\".
2) Att vissa tidigare teorier visat sig vara felaktiga, dvs vederlagts av senare forskning, betyder inte heller att det finns belägg för någon \"objektiv sanning\".
3) \"Om man menar sig ha visat att den antika, grekiska \"demokratin\" i själva verket var \"ett förtryckande patriarkat\", menar man sig då inte ha kommit närmare en objektiv sanning?\"
Det får vi hoppas att man inte menar sig ha gjort.
De flesta menar sig nog inte ha kommit närmare en \"objektiv sanning\" utan istället närmare en tolkning - om man använt kvalitativ metod - av den antika, grekiska demokratin, egentligen en tolkning av källor (helst förstahandskällormen här finns problem eftersom de äldsta källor vi idag har är runt 1000 år gamla och då är avskrifter av avskrifter av avskrifter mellan grekiska och latin och tillbaka).
Har vi å andra sidan använt en kvantitativ metod (ganska ovanligt inom antikforskningen) har vi kommit närmare en estimering (eller uppskattning) av den grekiska demokratin genom att vi t ex räknat antalet bilder på män i maktställning (efter att ha definierat vad \"maktställning\" innebär) eller genom att ha räknat vissa ord i texter, också utgående från operationaliseringar och definitioner.
Det är vetenskapligt belagt att Förintelsen har ägt rum. Det finns källor som bevisar detta bortom allt vetenskapligt tvivel.
Men däremot finns det inga belägg för att någon objektiv sanning existerar. För hur skulle den isåfall framställa sig själv utan mänskligt ingripande?
Denna min kunskapsrelativistiska inställning är en vetenskaplig inställning som varken har med Förintelsen eller någon annan vetenskaplig fråga att göra.
Den har enbart med det metafysiska begreppet \"sanning\" att göra. Och än mer metafysiskt spekulativt blir detta begrepp då denna sanning framhålls som \"objektiv\".
(Nu fick jag ju redogöra för det jag inte hann redogöra för i förra inlägget, tack!)
Vad gäller Eva Lundgrens forskning tolkade jag dig inte rätt eftersom jag inte noterade citationstecknen inuti citatet, vilket jag förstås borde ha gjort. Jag är så van vid att se att man blandar ihop postmodernitetens forskning med \"postmodernism\" och dåliga forskare (vilket jag anser att Lundgren är).
Du skriver att du inte pekar ut forskningen bakom tidningsartiklarna som postmodernism. Men du menar att \"det rådande tankeklimatet\" som orsakats av den postmoderna relativismen orsakat dessa senare forskares ovetenskapliga forskning, om jag förstår dig rätt. Men samtidigt menar du att det finns en objektiv sanning som de postmoderna forskarna (du skriver \"postmodernism\" i första stycket för att beskriva dessa forskare) borde hålla sig till. Då undrar jag (trots att jag inte förväntar mig något svar, du har ju redan skrivit att du inte tänker skriva mer) om du menar att relativisterna är mer vetenskapliga än dem du kallas charlataner och isåfall varför. Med tanke på det objektivistiska sanningsanspråket som ingen av dem omfattar.
Jag ställde ett par frågor om dina definitioner i mitt förra inlägg. På dessa svarade du inte. Det gör att jag tyvärr börjar undra ifall du inte har något svar. Men det kan ju vara helt fel.
Tack för ditt svar. Så trist att du finner mina inlägg så frustrerande att du avböjer diskussionen. Men jag skall iallfall svara på ditt senaste inlägg.
Du skriver att min åsikt att objektiva sanningar medför att det inte existerar någon objektiv sanning om Förintelsen. Du väljer därmed verkligen ett politiskt hett ämne för ditt sanningsprojekt (man kan fråga sig hur etiskt riktigt det är att använda Förintelsen som belägg i sitt eget objektivistiska projekt och sin egen kamp mot relativismen men det är en annan fråga). Med nödvändighet kommer därmed allt jag säger som motsäger objektivismens demarkationskriterium (= den objektiva sanningen som nödvändighet för någots existens) för Förintelsens existens då att bli kränkande för judar, dvs man kan inte hävda att det inte är en objektiv sanning att Förintelsen existerat utan att hamna i samma skor som David Irving.
Det är just detta som är det avgörande problemet med \"den objektiva sanningen\". Den är lika ortodox och tillåter lika lite heterodoxi som de allra mest fundamentala religionerna. Tack för att du så tydligt demonstrerar detta problem här!
Under 1600-talet ansågs det vara en objektiv sanning (även om begreppet inte användes då men det är fullt jämförbart utan att vara anakronistisk) att den yttersta dagen var nära och att Satan därför hade kommit lös för att hämta sina anhängare. Denna sanning drevs av biskopar (med företrädare som Gothus och Laurelius i spetsen) och ett prästerskap som krävde fullständig luthersk ortodoxi i sanningens namn. I sanningens namn avrättades också hundratals människor under häxprocesserna.
Du vill nu ställa mig inför skranket och få mig att bekänna den objektiva sanningen och om jag inte gör det är jag kättersk och irrlärig. Ja, värre än så. Om jag inte erkänner din Objektiva Sanning så förnekar jag Förintelsen.
Nå. Jag skall ge dig ett svar angående både objektivismen och Förintelsen, eftersom jag strikt håller isär objektivism och vetenskap till skillnad från objektivisterna.
1) Att vissa "påstådda objektiva sanningar" har visat sig inte vara några objektiva sanningar, leder inte med nödvändighet att det inte finns någon objektiv sanning.
2) Att vissa tidigare teorier visat sig vara felaktiga, dvs vederlagts av senare forskning, innebär inte heller med nödvändighet att det inte finns någon objektiv sanning.
3) Om man menar sig ha visat att den antika, grekiska "demokratin" i själva verket var "ett förtryckande patriarkat", menar man sig då inte ha kommit närmare en objektiv sanning?
Tack för ditt svar! Tyvär finner jag emellertid att du missförstår mig så
systematiskt, och att du läser in så många konstigheter mellan raderna i
det jag skriver, att jag finner hela diskussionen en smula frustrerande.
Det här får därför bli mitt sista inlägg i vårt meningsutbyte.
Jag finner det intressant att du inskärper att några objektiva sanningar
inte existerar. Men om du har rätt i detta, så skulle det i så fall
innebära att det inte heller existerar någon objektiv sanninng rörande
huruvida förintelsen ägt rum eller inte, och då är det sannerligen inte
lätt att bli klok på vad du egentligen menar när du i ditt förra brev
hävdar att David Irvings hypoteser är vederlagda.
Du kritiserar mig för att ha kategoriserat Eva Lundgrens forskning såsom
postmodern. Men jag har faktiskt inte sagt ett knyst om hennes forskning!
De enda jag vänder mig emot i det stycke där hennes namn nämns är de 14
forskare (Fredrik Bondestam, Maud Eduards, Anne-Louise Eriksson, Johanna
Esseveld, Karin Hassan Jansson, Charlotte Holgersson, Pia Höök, Lars
Jalmert, Marianne Liljeström, Inger Lövkrona, Birgitta Meurling, Diana
Mulinari, Anna Wahl och Maria Wendt Höjer) som är så djupt inne i den
relativistiska tankesörjan att de i sin DN-artikel den 14 dec 2005 känner
sig tvungna att infoga ett par avståndstagande citationstecken kring ett
ord som "rätt".
Ett sista klargörande. Du tycks mena att jag pekar ut forskningen bakom
bisarra DN-rubriker som "Sju av tio internetkontakter leder till en
sexuell relation" och "Nio av tio kvinnor förlorar på att yrkesarbeta" som
exempel på postmodernism. Det gör jag inte. Allt jag hävdar är (vilket
faktiskt framgår av min text om du läser den ordentligt) att relativismens
förnekande av de objektiva sanningarnas existens banar väg för charlataner
som känner sig fria att framföra i stort sett vilka underligheter som
helst och kalla dessa forskningsresultat. Det är denna senare grupp - inte
postmodernisterna - som jag åsyftar när jag drar fram nämnda DN-rubriker.
Med andra ord bör inte Lundgren placeras bland \"relativisterna\" för att därefter få agera skylt för \"postmodernismen\" (även om hon periodmässigt lever i det postmoderna samhället liksom vi alla) utan hon bör istället placeras bland de ovetenskapliga forskarna.
Det är m a o fortfarande de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskarna vi egentligen talar om - trots att du vill låta påskina att det är \"postmodernismen\" det handlar om.
Postmoderna är vi alltså alla - men vi är inte alla vetenskapliga - och jag skulle bra gärna vilja att du definierar vad \"postmodernism\" mer exakt betyder i din definition (dels vetenskapligt, dvs teoretiskt och metodologiskt), om det vore möjligt.
När jag skriver att \"Ingen enda historiker kan idag anses ligga inne med
någon \'objektiv sanning\'. Detta är en känd sanning inom
historievetenskapen\" menar jag vad jag säger. Det finns ingen objektiv sanning. Det som finns, och som vi vanligen kallar \"sanning\" är den kända \"sanning\" som för tillfället är för handen, dvs den provisoriska, ännu icke falsifierade.
Jag anser således att kunskapen ständigt revideras (angående din fråga a) men jag anser samtidigt att det inte existerar objektiva sanningar (angående din fråga b) utan att dessa är provisoriska.
Varför jag ställer mig emot den objektiva sanningen som begrepp har en förklaringsgrund - den ber jag att få återkomma med.
Bästa hälsningar
Kristina Nordqvist, Fil mag i historia
Tack för ditt svar! Jag är ledsen att jag åter varit tvungen att dela upp inlägget i flera.
Du påpekar att du vänder dig mot de relativistiska tankeströmningarna. Dessa tankeströmningar, menar jag, kan dock inte först exemplifieras med dåliga forskare och därefter kategoriseras under begreppet \"postmodernism\" eller \"konstruktivism\" - något du ju faktiskt gör i din artikel och även i ditt svar.
Att lyfta fram dålig forskning, dvs forskning som saknar belägg (och numera har falsifierats) som exempelvis Eva Lundgrens spekulationer (som hon själv sagt är tolkning) kring sina egna observationer - spekulationer som saknade stöd i empirin - har inte kategoriskt med \"postmodernism\" att göra. För vad skulle det isåfall vara som gör Lundgren till postmodern - ur en vetenskaplig synpunkt? Det kan väl knappast vara hennes tendensiositet? För vad skulle då skilja henne från moderna forskare?
Skall man placera henne i någon vetenskaplig inriktning hör hon hemma i den humanistiska traditionen eftersom hon utgått från hermeneutisk metod i sin forskning. Sociologen Lundgren har antagligen enligt rätt traditionell sociologisk modell designat observationsschemata utifrån sina deduktioner och operationaliseringar.
Lundgrens fel är således inte att hon är \"postmodernistisk\", dvs det är inte (exempelvis) en poststrukturalistisk forskning hon gör, där hon drar slutsatser från semiotiska begrepp som ligger ganska långt ifrån empirin, dvs med risk för låg korrespondens - hennes misstag är tvärtom att hon, trots att hon har empiri för handen (intervjuer, observationer), gör en tendentiös tolkning av sin empiri, något som just den moderna forskningen är ökänd för att göra (exempelvis Freud, vilken härledde begreppet \"Oidipuskomplex\" ur sitt personliga intresse för grekiska dramer tillsammans med sin egen dröm i sin egen självanalys) och något som framförallt är den stora anledningen till just den postmoderna kritiken - dvs det postmoderna samhällets kritik - mot denna moderna forsknings sanningsanspråk.
Tack för ditt intresse för min text, som för övrigt ursprungligen
publicerades i nättidningen Alba 2/2005. Dock tycks du ha missförstått mig
på några centrala punkter.
Jag har den största respekt för mycket inom samhällsvetenskaplig och
humanistisk forskning, och min text är naturligtvis inte avsedd som ett
generalangrepp på dessa vetenskapsområden (en smula förbryllad känner jag
mig över hur du kan ha fått detta intryck). Det är bara de relativistiska
tankeströmningarna inom delar av dessa jag vänder mig emot. Och det vore
mig fjärran att påstå något så urbota dumt som att det endast är med
matematiska metoder som vetenskapliga problem kan lösas.
I debatten kring Eva Lundgrens forskning skriver 14 forskare på DN Debatt
den 14 december 2005 följande: "Att tänka fritt - inte att tänka 'rätt' -
måste vara forskarens främsta raison d'etre" - ett strålande exempel på
den attityd som jag kritiserar och som jag menar skapar ett idéklimat som
banar väg för allehanda trams och vidskepelse.
När du skriver att "Ingen enda historiker kan idag anses ligga inne med
någon 'objektiv sanning'. Detta är en känd sanning inom
historievetenskapen" låter det misstänkt likt en självmotsägelse, men jag
är ändå intresserad av att förstå hur du menar. Avser du (a) att all
kunskap vi har om historiska skeenden blott är approximationer som kan
komma att revideras i ljuset av framtida insikter och fynd, eller (b) att
någon objektiv sanning om vad som verkligen hände inte finns? Om det är
(a) du avser så är vi helt överens på denna punkt. Om det däremot är (b)
du avser, så är jag av avvikande uppfattning. Antingen är det en objektiv
sanning att Columbus landsteg i Bahamas den 12 oktober 1492, eller också
är det en objektiv sanning att han inte gjorde det.
Dessvärre har jag blivit tvungen att dela in detta inlägg i flera, pga att det innehåller mer än 500 ord.
Först vill jag säga att ditt inlägg är intressant, eftersom det innehåller en hel del problem. Dessa problem, vilka jag här ämnar lyfta fram, berör såväl den historiska utvecklingen som de vetenskapliga grunderna för samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning.
Jag vill börja med att diskutera de vetenskapliga grunderna och skall sedan koppla dessa grunder till det postmoderna paradigmskiftet.
Vad gäller de vetenskapliga kriterierna inom samhällsvetenskaperna och humanoria är de beroende dels av den positivistiska traditionen, dels den humanistiska. Som jag förstår det vänder du dig främst mot den humanistiska, där hermeneutiska metoder är vanliga men där positivistiska metoder, som exempelvis statistik, också förekommer. Framförallt vänder du dig mot vad du kallar relativiseringen av vad du kallar sanningsbegreppet, ett traditionellt positivistiskt begrepp.
Det är ett känt faktum inom såväl samhällsvetenskaperna som inom humanorian att existensen av objektiva verkligheter är ett problem. Sådant som objektiva sanningar är hypoteser som hör hemma inom den positivistiska traditionen. Det betyder dock inte att det inte finns metoder för beläggande eller vederläggande av objektiva sanningar inom samhälls- och humanvetenskaperna. Jag nämnde nyss statistiken som metod här.
Så långt de vetenskapliga grunderna. Nu till den historiska utvecklingen.
Du anser att det postmoderna paradigmskiftet innebär en relativisering av själva objektivismen. Det är sant. Inom historieforskningen har stor möda lagts ned på att pröva de stora historiernas objektiva sanningar. Att en amatör som David Irving försöker sig på samma sak är inte märkligt. Historien är full av amatörer som, ända sedan antikens historietolkare Herodotos och Thukydides och fram till sådana positivistiska historiker som Carr, försökt sig på att skriva historia. I sanningens namn.
Saken är således att såväl de historier som gäller för att vara objektiva som de historier som grundas på hermeneutiska ansatser kan ifrågasättas. Ingen enda historiker kan idag anses ligga inne med någon \\\"objektiv sanning\\\". Detta är en känd sanning inom historievetenskapen och precis den sanning som du kritiserar.
Med andra ord får vi inte fram några eviga sanningar ens om vi skulle vrida klockan tillbaka och utropa modern rationalism istället för vad du pekar på som postmodern irrationalism.
Och nu till det fina i kråksången.
Trots den historierelativistiska kritiken mot historiefundamentalismen, dvs kritiken mot de stora berättelserna och dess företrädare, kvarstår det historievetenskapliga vetenskapskravet. Historieämnet vilar på en trygg grund av vetenskaplig prövning av kvarlevor, av yttre och inre källkritik, liksom samhällsvetenskaperna vilar på grunder av positivistisk och hermeneutisk metod. Vi står alltså inte inför något smörgåsbord av metodologiska anrättningar, där den ena eller andra anrättningen är lika duglig som den andra - utan vi står inför en differentierad vetenskap, där varje ämne har sina inomvetenskapliga problem att brottas med. Ni har dem säkert inom matematiken också.
Trots relativiseringen av de stora berättelserna och din oro för att humanvetenskaperna skulle vara irrläror finns alltså hopp. Varje ämne har sina noggrant utprövade vetenskapliga metoder. Det var för övrigt just historievetenskapen som lyckades vederlägga Irvings hypoteser. Hade matematiken klarat det?
Jag vill mena att du som professor gör samtliga de vetenskaper du ovetenskapligt kritiserar en stor otjänst då du generaliserar kring deras vetenskaplighet utan att ha sakliga argument och belägg för din kritik. Att ange några få dåliga exempel - nämligen de ovetenskapliga - och utifrån dessa generalisera om stora, vetenskapliga discipliner är inte vetenskapligt. Det är inte ens en enkel induktion. Därmed gör du också alla vetenskaper en otjänst. Man kanske bör betänka att en professors ord väger tungt - och att alla som läser ditt inlägg kanhända inte råkar ha rätt utbildning för att kritiskt läsa det.
Att jämföra \"den postmoderna relativismen\" med spiritism och kreationism är mycket oskickligt. Andar kan inte räknas och ställas upp i tabeller men det kan löneskillnader och förtryck göra. Exempelvis kan man räkna antalet misshandlade kvinnor och få fram ett mönster där män är överrepresenterade bland dem som slår.
Nu till det postmoderna paradigmskiftet. Det verkar som om du menar att man skulle kunna avstå från postmodern forskning. Som om det vore något att välja bort. Det är inte möjligt.
Den postmoderna teoribildningen är ett resultat av de omvälvande förändringar som ägt rum under andra halvan av nittonhundratalet, främst de stora europeiska diktaturernas fall. Den får sin näring av demokratiseringen och är direkt kopplad till utvecklingen av tjänste- och mediesamhället och inte minst globaliseringen. Det postmoderna paradigmskiftet har orsakat en kris inom nästan samtliga vetenskaper, inte minst inom historieämnet och sociologin. De stora berättelserna, inte minst om Nationen, har ogiltigförklarats - trots att de sagts vila på vetenskapliga och objektiva grunder! Exempel är den \"ariska rasens\" \"överlägsenhet\" i Tyskland under 30- och 40-talen och dess rasbiologiska (irr)läror i bl a Sverige. Upplysningen och antiken har likaledes ifrågasatts och relativiserats av genusforskarna, som visat att upplysningen knappt existerade för kvinnor och att antiken inte var någon demokrati utan ett förtryckande patriarkat. All denna forskning, som tog sin början i socialhistorisk forskning och kvinnoforskning under 60-talet, ledde till en mängd av små berättelser som relativiserade de stora, förment objektiva och sanna berättelserna.
Det är denna relativisering som du nu försöker framställa som ogiltig och ovetenskaplig genom att ställa fram ett fåtal ovetenskapliga exempel, genom att låta påskina att samhällsvetenskaperna och humanvetenskaperna inte använder vetenskapliga metoder i forskningen samt genom att citera pressen (som inte är akademisk). Detta anser jag, som sagt, vara oansvarigt.
Det kan alltså vara värt att fundera över hur objektivism förhåller sig dels till de stora berättelserna, dels till de vetenskapliga kriterierna, dels till utvecklingen av och inom de ämnen du kategoriskt krattar över.
Påstådd objektivism har således visat sig vara ingen garant alls för vetenskaplighet. Det postmoderna paradigmet innebär heller inte att de vetenskapliga kriterierna försvunnit ur vetenskaperna för att samhällsgrupper som tidigare nedtystats och osynliggjorts av de \"objektiva\" forskarna, såsom kvinnor och judar, beforskas och får sin historia skriven.
Sammanfattningsvis vill jag säga att postmodern teoribildning respekterar de vetenskapliga kriterierna, kriterier som den varit med om att utveckla, att den även utvecklat demokratin i samhället (exempelvis Bourdieu och Foucault för forskning kring makt, klass och reproduktion av social ordning samt Hartmann, Wallach Scott, Hirdman och Connell för genusforskningen inklusive mansforskningen) och att matematik inte räcker till för att studera den mänskliga kulturen och människans sociala liv.
Och vetenskapliga studier av och kunskaper om den mänskliga kulturen och det sociala livet ligger i många människors intresse.
Bästa hälsningar,
Kristina Nordqvist, Fil mag i historia
Tillbaka